The Project Gutenberg eBook of Svensk litteraturhistoria, by H. Forsberg and H. H. Henrikz

Den nya upplaga av vår lärobok i svensk litteraturhistoria som härmed utsändes, företer endast några smärre olikheter med den närmast föregående. De gjorda förändringarna ha betingats av litteraturens utveckling under de år som förflutit, sedan förra upplagan utkom. Förutom de mera bemärkta yngre författare, vilka ej blivit omnämnda i tidigare upplagor, ha vi nu medtagit ett par äldre diktare, vilka torde förtjäna ett omnämnande även i en kortfattad lärobok.

Beträffande de synpunkter, enligt vilka boken blivit utarbetad, vilja vi upprepa vad vi yttrade i förordet till första upplagan. Så har ett huvudsyftemål varit att jämförelsevis utförligt behandla den litteratur som mest läses, d. v. s. det senaste århundradets och i all synnerhet de senaste femtio årens svenska diktning. Men även åt äldre tidsskeden har anslagits ett utrymme, som gör att boken bör befinnas tillräcklig för mellanstadiets olika skolformer, för såväl kommunala mellanskolor och elementarskolor för flickor som för folkhögskolor och överbyggnader på den egentliga folkskolan.

Beträffande rättskrivningen få vi påpeka, att alla efternamn äro stavade enligt vederbörande personers eget skrivsätt, under det förnamnen följa gällande regler. Personnamn, som ingå i boktitlar, äro stavade i konsekvens härmed. F. ö. är stavningen i överensstämmelse med Svenska akademiens nya ordförteckning.

För att boken även må kunna användas som uppslagsbok, ha vi bifogat ett personregister, och av samma skäl förekomma i de olika biografierna flera boktitlar, än man måhända kan begära, att eleven skall inlära. Någon fullständighet i sistnämnda hänseende har naturligtvis icke avsetts.

Hälsingborg i mars 1917.

Författarna.

Innehållsförteckning.

Inledning.

Med ett folks litteratur menas alla de skrifter, som blivit författade på det folkets språk.

Allt efter innehållet skiljer man mellan olika slag av litteratur. En skrift som innehåller redogörelser för vetenskapliga upptäckter och rön, säges tillhöra den vetenskapliga litteraturen. Avser en skrift att meddela kunskap om förhållanden, som röra samhället och staten, tillhör den vanligen den sociala eller politiska litteraturen; innehåller den religiösa betraktelser, räknas den till den religiösa eller uppbyggelselitteraturen. Berättelser, sånger, sagor och teaterstycken kallas med ett gemensamt namn skönlitteratur eller poesi. Till denna kan man även hänföra historieskrivningen, vilken dock ofta anses bilda en särskild litteraturgren.

En skildring av litteraturens utveckling kallas litteraturhistoria. I vidsträckt bemärkelse innefattar denna således en redogörelse för all slags litteratur, men vanligen behandlar den endast skönlitteraturens eller vitterhetens alster.

Diktkonsten eller poesien är en av de sköna konsterna.[1] Poesiens mål är att framställa bilder av såväl det yttre livet som människans själsliv. Det medel som poesien använder för att nå målet, är språket.

Diktaren kan för sitt alster använda dels bunden form eller vers, dels obunden eller prosa.

Poesien delas i tre arter, nämligen den episka, den lyriska och den dramatiska.

En episk dikt eller ett epos skildrar en tilldragelse. Innehållet framställes således i berättande form. Ett epos är stundom skrivet på vers men oftast på prosa. Bland prosaberättelser märkas särskilt romanen och novellen.

I romanen skildras utförligt en eller flera personers liv och karaktärsutveckling. I en novell redogöres för någon enstaka händelse ur livet.

Till de episka dikterna höra även sagorna och legenderna, vilka senare innehålla gamla sägner om helgons och martyrers underbara öden.

I den lyriska poesien eller lyriken ger skalden uttryck åt sina känslor. Exempel på lyriska dikter äro de flesta sånger och psalmer.

Dramatik kallas den diktart som efterbildar en handling. Personerna i dikten uppträda såsom värksamma inför ens ögon. Den dramatiska dikten (dramat) är oftast avsedd att uppföras å teatern. Dock förekomma även »läsdramer». Dramat är indelat i en eller flera avdelningar, vanligen kallade akter. Dessa åter indelas i scener, allt eftersom de i stycket uppträdande personerna inträda på skådebanan eller avlägsna sig därifrån.

Tragedi (sorgespel) kallar man ett drama med allvarligt innehåll och sorgligt slut. Komedi (lustspel) är en dramatisk dikt med skämtsamt innehåll och lyckligt slut. Skildras en händelse med mycket komiska förvecklingar, kallas komedien fars. En blandning av komedi och tragedi är det så kallade skådespelet, i vilket handlingen är allvarlig och slutet lyckligt.

[1] De sköna konsterna äro fem, nämligen byggnadskonsten (arkitekturen), bildhuggarkonsten (skulpturen), målarkonsten, tonkonsten eller musiken samt diktkonsten. De tre förstnämnda kallas med ett gemensamt namn bildande konster.

Forntiden
(-omkring 1200).

De språkliga minnesmärkena från Nordens forntid utgöras av runinskrifter. De i dessa begagnade bokstavstecknen, runorna, voro icke ursprungligen nordiska utan lånade från sydeuropeiska folk och sedan ombildade. Runorna framträda i tvenne alfabet: den för alla germanska folk gemensamma äldre runraden med 24 skrivtecken och den av de skandinaviska folken vid slutet av hednatiden använda yngre runraden, vilken innehöll 16 runor.

Runorna ristades på varjehanda föremål av trä, sten eller metall, på vapen, husgeråd o. d. Dessa inskrifter voro vanligen mycket kortfattade. De innehöllo ofta blott en uppgift om ägaren eller ristaren, någon gång med tillägg av en besvärjelse på grund av den magiska kraft runorna ansågos äga. De flesta till vår tid bevarade runinskrifterna äro anbragta på stenar, som restes för att hugfästa minnet av någon avliden. Runstenarna förekomma talrikast i vårt land, varest man funnit omkring 2150 dylika. Större delen av dem förskriver sig från slutet av 900- samt från 1000-talet. Det förnämsta runminnesmärket i Sverge är den vid Röks kyrka i Östergötland befintliga s. k. Rökstenen, vars inskrift, som ännu är föremål för vetenskaplig tydning, täljer forntida hjältars bragder.

Ett stycke av denna skrift är avfattat på vers med stavrim (alliteration), det utmärkande för forngermansk diktning i bunden form. Stavrimmet består däri, att två eller flera närstående, starktoniga stavelser börja med samma eller likartade ljud. I nyare tidens poesi har stavrimmet använts av bl. a. Tegnér.[2]

Fornspråket, varpå runinskrifterna giva exempel, var ett för de nordiska landen — med dialektiska skiljaktigheter — gemensamt tungomål, vanligen kallat norræna tunga (nordisk tunga). Ur detta ha de tre skandinaviska språken, svenskan, norskan och danskan, sedermera uppstått.

De kortfattade runristningarna giva dock ett mycket ofullständigt begrepp om den andliga odlingen i Sverge under den förkristna tiden. Några andra litterära minnesmärken från denna tid finnas emellertid icke, och de minnen av forntida livsåskådning och hednisk diktning, som kvarlevde hos folket, utplånades till det mesta, efter hand som kristendomen vann insteg. Hos ett närbesläktat folk, isländarna, bevarades lyckligtvis forntidsminnena bättre. Deras litteratur, ehuru upptecknad först på 1100-talet, lämnar också värdefulla upplysningar om såväl fornnordisk diktning som samfundsförhållanden, seder och bruk, vilka voro gemensamma för nordens folk.

Islands första bebyggare utgjordes huvudsakligen av norrmän — storbönder och vikingar — vilka för att undandraga sig Harald Hårfagres tryckande envälde lämnade fosterbygden och grundade sig nya hem på den fjärran liggande ön (874). Under de närmast följande 50 åren fortgick invandringen till Island, där en fristat bildades, som länge ägde bestånd. Trots livliga förbindelser med andra folk bibehöllo isländarna likväl språk och seder nästan oförändrade, och hemlandets sagor och kväden, utgörande kära samtalsämnen under långa vinterkvällar, bevarades från släktled till släktled i trogen hågkomst.

Den isländska forntidslitteraturen framträder dels i bunden form (sånger), dels i obunden form (sagor).

Bland diktning av förstnämnda art intager den s. k. Sämunds Edda, även kallad den äldre eller poetiska Eddan, det främsta rummet. Dess sånger, vilka äro alster av okända författare, torde till största delen ha tillkommit under 900- och 1000-talet efter förebilder av äldre sagor och sägner. Beträffande innehållet kunna de indelas i guda- och hjältesånger. Bland gudasångerna märkas: Voluspá (valans spådom), i vilken dikt de hedniska nordboarnas föreställningar om världens skapelse, utveckling och undergång komma till synes, Trymskvädet,[3] vari berättas, huru Tor hämtade sin stulna hammare, samt Hávamál, d. v. s. den höges (Odens) sång, innehållande en samling goda tänkespråk och levnadsregler.

Märkligast bland hjältesångerna äro de som besjunga völsungarnas och niflungarnas öden. Huvudpersonen i dessa dikter är hjälten Sigurd Fafnesbane, draken Fafnes besegrare och erövraren av niflungarnas stora skatt. Samma ämne är också behandlat i en tysk forntidsdikt, Nibelungssången, och var även känt i vårt land, varom den s. k. Sigurdsristningen i Ramsundsberget i Södermanland bär vittne.

Förutom nämnda dikter, för vilka något författarenamn ej kan uppgivas, finnas också en mängd kväden av namngivna skalder. Såsom Islands ypperste diktare nämnes Egil Skallegrimsson (omkr. mitten av 900-talet), vilken vid ett tillfälle medelst en sång, avfattad till ära för konung Erik Blodyx, frälste sitt liv ur denne sin dödsfiendes våld.

Isländska skalder besökte ofta de nordiska konungahoven, där de voro gärna sedda gäster och ofta frikostigt belönades för sina kväden.[4] I dessa, vilka föredrogos såväl i gästabudssalen som på slagfältet, besjöngo de konungar och hjältar samt förtäljde om deras bragder. Hovskalderna berättade även sagor och bidrogo därigenom till att sprida kännedom om denna art av forntida diktning.

På Island blomstrade också, som nämnt, en rik prosa-(sago-)litteratur, som nådde sin högsta utveckling på 1200-talet. Efter innehållet skiljer man mellan hjältesagor, historiska sagor och släktsagor.[5]

Till hjältesagorna höra bl. a.: Völsungasagan, en omskrivning till prosa av Eddans hjältedikter med samma namn, Hervararsagan med den bekanta episoden om Hjalmar och Ingeborg samt Fritjofs saga, vilken förevigats genom Tegnérs berömda dikt. Till Hervararsagan är även fogad en kortfattad svensk krönika, vilken skildrar händelser intill 1118. Den anses vara författad av Islands förste historieskrivare, Are Frode (död 1148). De historiska sagorna omtala händelser och personer från Islands och Skandinaviens forntid och äro således att betrakta som de nordiska landens älsta historia. Många av dem finnas sammanförda i ett av den isländske hävdatecknaren Snorre Sturlesson (död 1241) utgivet historiskt värk, Heimskringla eller konungasagor, som förtälja om Norges konungar intill 1177. Arbetet inledes med sagan om ynglingaätten, en rad uppsalakonungar, vilka författaren låter härstamma från gudarna (Oden, Njord och Fröj). Många av dem äro emellertid diktade personer. Släktsagorna äro framställningar om isländska stormäns och stormansätters öden (Niáls saga, Egil Skallegrimssons saga m. fl.). Genom sina förträffliga skildringar av seder och folklynne ha flera av dem lämnat värdefulla bidrag till kunskapen om forntidslivet på »sagornas ö».

Snorre Sturlesson är även författare till en annan märklig skrift, den prosaiska Eddan eller Snorres Edda. Den är avsedd att vara en handledning för skaldekonstens idkare och innehåller fördenskull en redogörelse för de gamla myterna ävensom för olika versslag och i fornskandinavisk poesi förekommande uttryckssätt och omskrivningar.

»Sitter i högen

högättad hövding,

slagsvärd vid sidan,

skölden på arm.»

[3] »Tors hammare stulen» (Läsebok för folkskolan, st. 109), bearbetning efter Trymskvädet av V. Rydberg.

[4] Om den isländske skalden Torarin Lovtunga, vilken vistades hos Knut den store i Danmark, berättas, att han om denne diktade en drapa (större kväde), som i sångarlön inbragte honom 50 mark silver.

Medeltiden
(1200-1521).

Det tidevarv i Sverges historia, som begynner med kristendomens slutliga seger över den gamla hedniska gudatron, företer i många stycken väsentliga skiljaktigheter med den föregående tiden. Den kristna lärans förkunnare arbetade nämligen ivrigt på att hos folket utplåna hednisk sed och hedniska föreställningar, med ett ord, en stor del av den forntida odlingen. Fornnordisk diktning upphörde, och de gamla sagorna och sångerna föllo i glömska. Först vid mitten av 1200-talet börjar en ny inhemsk litteratur uppspira. Sverge hade vid denna tid, genom de kyrkliga förhållandenas ordnande i överensstämmelse med vad som redan skett i andra katolska land, kommit i närmare beröring med södra och västra Europas kulturländer. Den andliga odlingen i Norden blir därefter en återspegling av riddartidens kulturliv. Bildningen omhändertogs nu av kyrkan, i vars skydd och till vars ära bildande konster men även musik och poesi blomstrade. Många av kyrkans män idkade vetenskapliga studier, och i ett flertal kloster samt i stiftsstäderna upprättades skolor, vilka dock huvudsakligen avsågo att meddela undervisning åt blivande präster. Bland dessa funnos även sådana som sedan fortsatte sina studier utomlands (såsom vid universitetet i Paris, högskolorna i norra Italien och Tyskland). Bonden såväl som herremannen på den tiden insåg föga nyttan av boklig lärdom. År 1477 grundades i Uppsala av ärkebiskop Jakob Ulvsson Sverges första universitet, vilket emellertid snart råkade i förfall.

Medeltidens litteratur utgick huvudsakligen från klostren, varest böcker avskrevos och samlades. På grund av det tidsödande arbetet (varje bokstav präntades, och boken pryddes dessutom ofta med målningar) blevo dessa handskrifter emellertid mycket dyrbara. Några kloster ägde dock betydande boksamlingar. Flertalet handskrifter äro avfattade på latin, vilket var de lärdas språk och nyttjades i vetenskapliga samt i de flesta religiösa skrifter. De älsta till vår tid bevarade handskrifterna på svenska äro landskapslagarna, från slutet av 1200- och början av 1300-talet. I övrigt återstår föga av den svenska medeltidslitteraturen. En stor del av de i klostren befintliga boksamlingarna gick nämligen förlorad vid den ödeläggelse, av vilken dessa drabbades under reformationstiden.

Sverges medeltidsspråk, den s. k. fornsvenskan, företer många olikheter med stamspråket, från vilket det allt mer skilde sig. Böjningsformerna förenklas, användning av slutartikel begynner m. m. dyl. Med språket införlivades också många utländska ord, dels från latinet (inkomna med kristendomen), dels från danskan och tyskan (under kalmarunionens tid).

Bland medeltidens litteratur intaga landskapslagarna ett framstående rum, värdefulla minnen som de äro av våra förfäders rättsbegrepp, seder och språk. Deras upptecknande i den form, i vilken de finnas bevarade, värkställdes, som ovan nämnts, under tolvte och början av trettonde århundradena, men även före den tiden funnos skrivna lagbestämmelser. De älsta landskapslagarna leda sitt ursprung ända från hedentid, och de fortplantades länge muntligen av lagmännen, vilka »skulle göra och framföra lagen». För att lättare kunna behållas i minnet voro de då avfattade på stavrimmad vers. Älst av alla är Västgötalagen, som upptecknades i början av 1200-talet. Upplandslagen, den älsta och även värdefullaste av svealandslagarna, utarbetades under ledning av den ansedde lagmannen i Tiundaland Birger Pedersson och erhöll kunglig stadfästelse år 1296. Andra lagsamlingar äro Södermanlandslagen, Hälsingelagen m. fl.

En annan medeltida samhällelig skrift bär titeln: Om konunga- och hövdingastyrelse. Den innehåller ett sammandrag av medeltidens stats- och samhällslära och skrevs i början av 1300 talet efter förebilden av ett latinskt arbete. Dess språk utmärker sig för skönhet och enkel värdighet.

De flesta av medeltidens skrifter tillhöra emellertid den religiösa litteraturen. Bland författare på detta område är ingen annan så märklig som

Birgitta, vilken genom sina skrifter, kallade Birgittas uppenbarelser, och sitt fromma leverne gjorde sitt namn känt i hela Europa. Dotter till den ovannämnde tiundalagmannen Birger Pedersson föddes hon på Finsta i Uppland (omkring 1303). Birgitta erhöll en för den tidens kvinnor omsorgsfull uppfostran, först i hemmet och sedermera hos en moster, fru Katarina på Aspanäs. I skötet av en from och gudlig familj samt barn av en tid, då syner och andliga uppenbarelser ansågos för en synnerlig Guds nåd, kände sig Birgitta tidigt dragen till de himmelska tingen och trodde sig redan under barndomen i underbara syner skåda Kristus och jungfru Maria. Föga mer än tretton år gammal äktade hon den unge lagmannen Ulv Gudmarsson och bosatte sig med honom på herresätet Ulvåsa i Östergötland, där hon framlevde tvenne årtionden under oavlåtligt självuppoffrande värksamhet, delande sin tid mellan husmoderliga plikter, vården av fattiga och sjuka samt andakts- och botövningar. Hon sysselsatte sig även med studier och föranstaltade en översättning till svenska av några utav bibelns böcker (delvis utförd av hennes biktfader, den lärde magister Mattias i Linköping). Hon var en tid anställd som hovmästarinna hos drottning Blanka (Magnus Erikssons gemål) och uppträdde då ivrigt bestraffande mot hovets flärd och lättsinne. Tillsamman med sin man, vilken i hög grad påvärkats av hennes fromhet, företog hon en vallfärd till Compostella i Spanien, där aposteln Jakob anses vara begraven. Kort efter hemkomsten dog lagman Ulv, och Birgitta beslutade att från denna tid ägna sig helt åt Guds tjänande. Hon blev ännu strängare i sina botövningar samt föll ofta i hänryckning, varunder hon trodde sig se och höra Kristus och änglarna, vilka för henne uppenbarade heliga ting och vad som ske skulle. Dessa »uppenbarelser» nedskrevos sedan antingen av henne själv eller efter hennes diktamen. De sista åren av sin levnad tillbragte Birgitta i Rom, dit hon 1349 begivit sig för att utvärka påvens stadfästelse av en av henne grundad klosterorden men även för att erhålla vidsträcktare värksamhetsfält. Vid nära 70 års ålder företog hon en vallfärd till Jerusalem. Efter återkomsten till Rom avled hon där 1373. Aderton år senare blev hon av påven under stora högtidligheter förklarad för helgon.

Birgittas klosterstiftelse, vanligen kallad birgittinerorden, fick sitt säte i Vadstena, vars kloster blev vida berömt. Snart uppstodo dotterkloster i flera av Europas land. Birgittinerordens munkar och nunnor sysslade flitigt med översättnings- och avskrivningsarbete, och från Vadstena kloster i första rummet utgick en betydande religiös litteratur, bestående av uppbyggelseböcker, prediko- och legendsamlingar samt delar av bibeln, översatta till svenska.

Medeltidens historiska litteratur är mycket knapphändig och utgöres huvudsakligen av rimkrönikor, på vers avfattade berättelser om medeltida händelser. Älst är den s. k. Stora eller Erikskrönikan, i vilken författaren — tydligen en samtida person — skildrar folkungarnas strider och i varm beundran för hertig Erik, Magnus Ladulås’ son, prisar dennes ridderliga bedrifter. Vidare må nämnas Nya krönikan eller Karlskrönikan, vars huvudperson är Karl Knutsson. För den historiska forskningen vida värdefullare än rimkrönikorna är en vid slutet av medeltiden på latin skriven svensk historia, vars författare, domprosten i Uppsala, Ericus Olai (död 1486), är den förste, som för sin framställning begagnat sig av samtida, många nu förlorade dokument.

biskop Tomas i Strängnäs (död 1443). Från honom stamma tre till vår tid bevarade dikter: Sången om Engelbrekt, en hyllning till frihetshjälten och en uppmaning till Sverges folk att kämpa för fosterbygden, samt Friheten, vilken prisas såsom »det bästa ting», och allegorien[6] Troheten, syftande på Karl Knutssons handlingssätt mot Erik Puke.

Vid gudstjänsterna, som höllos på latin, sjöngos latinska hymner[7] men även en och annan svensk psalm, av vilka må ihågkommas: »Den signade dag» (n:r 424 i vår nu gällande psalmbok).

Från detta tidevarv härstamma även en del av de episk-lyriska dikter, som vi kalla folkvisor. Sitt ursprung leder denna diktart sannolikt från Frankrike, varifrån den utbredde sig över den germanska världen. I vårt land uppträda folkvisorna tidigast under folkungatiden. De torde ha införts av kringvandrande utländska sångare (lekare), vilka föredrogo dem på riddarnas slott och vid borgarnas gillen. Sin blomstringstid i Sverge hade folkvisdiktningen under fjortonde och femtonde århundradena men fortsatte även in i nästa tidevarv. Efter hand spridande sig till allt vidare samhällslager upptogos folkvisorna slutligen av allmogen, »folket», där de levde sitt egentliga liv, då litteraturhistorikerns uppmärksamhet i början av 1800-talet fästes på dem.

Till sitt innehåll är folkvisan oftast episk (således skildrande någon tilldragelse). De handlande personerna äro vanligen förnämliga män och kvinnor (riddare, adelsjungfrur o. dyl.) men någon gång även tagna från de lägsta samhällslagren (vallhjon och tiggare). I några visor framträda medeltidens övertro och vidskepelse, nämligen i dem som röra sig om vissa naturgudomligheter, såsom näcken, älvorna och bärgakungen, och deras förhållande till människorna.[8] Till formen äro folkvisorna i likhet med lyriska dikter avdelade i strofer och förbundna med en melodi. En egendomlighet för dessa visor är det s. k. omkvädet, en i varje strofs slut och ibland även i dess mitt återkommande versrad, som angiver grundstämningen i dikten. Fordom utförde man vid folkvisans toner en enkel dans (stig- eller ringdans), varvid alla de dansande framsjöngo omkvädet, under det att själva visan föredrogs av en eller ett par »försångare».

Även kvarleva från denna tid många folksagor och sägner, vilka ehuru enkla och ofta barnsligt enfaldiga i sig gömma en rik skatt av poesi. Hos några bland dem skönjes det nordiska ursprunget, andra kunna med skäl kallas vandrande sägner, emedan de i olika omklädnader uppträda hos de flesta europeiska folk.

[6] Allegori = lärodikt, vari naturkrafter och abstrakta begrepp framställas som personer för att inskärpa en sanning.

[7] Hymn är en lyrisk dikt, vari Gud och hans värk (även andra upphöjda ting) besjungas.

[8] Med hänsyn till ämnesvalet kunna folkvisorna indelas i följande grupper, mellan vilka dock ej alltid bestämda gränser kunna dragas: naturmytiska visor (t. ex. Den bärgtagna; »Näcken han gångar på snövitan sand»); kämpavisor (Kämpen Grimborg, Habor och Signill); riddarvisor (Sven i Rosengård); legender (S:t Staffans visa, Duvans sång på liljekvist) och historiska visor (Tord Bondes mord, Klosterrovet, vari berättas, huru Sune Folkunge bortförde konung Sverkers dotter ur Vreta kloster).

Reformationstiden
(1521-1611).

Gustav Vasas tronbestigning betecknar inbrottet av en ny tid för Sverge, medförande stora och genomgripande förändringar i såväl politiskt som kulturellt hänseende. Sedan landet blivit befriat från Danmarks överhöghet och löst från påveväldets band, kunde dess utveckling fortgå i nationell riktning, och en inhemsk, svensk odling begynte från denna tid blomstra. Vad bildningen beträffar, så blev den emellertid icke under reformationstidens första tid vederbörligen tillgodosedd. Då klostren i enlighet med riksdagsbeslutet i Västerås stängdes, fingo även de med dem förbundna skolorna dela deras öde och ersattes icke med nya. Först mot slutet av 1500-talet, när den nya läran vunnit stadga och behovet av inhemska protestantiska bildningsanstalter gjorde sig gällande, begynte skolorna återupprättas. Vid Uppsala universitet återupptogs värksamheten år 1595. Ett kraftigt medel till bildningens höjande var boktryckerikonsten, som vid denna tid vann spridning i Sverge.

Reformationstidens litteratur är till övervägande del av religiös och historisk art. Bland religiösa skrifter kommer i främsta rummet bibelöversättningen, huvudsakligen utförd av bröderna Petri. Historiska skriftställare voro bl. a. Olavus Petri, Peder Svart, Erik Göransson Tegel och Johannes Messenius. Den poetiska litteraturen utgjordes huvudsakligen av psalmer, folkvisor och några rimkrönikor.

Språket, som under unionstiden starkt uppblandats med danskan, får nu en mera nationell prägel, därigenom att åtskilliga författare upptogo fornsvenska uttryck och böjningsformer (gammalsvenskan). Vid tillämpningen av språkreglerna rådde dock stor förvirring; gamla och nya, danska och tyska ändelser brukades om varandra. Den ökade förbindelsen med utlandet hade jämväl till följd, att många tyska och romanska ord inträngde i språket.

Olavus Petri, reformationens främste målsman i Sverge, är tillika tidevarvets mest betydande skriftställare. Han var född i Örebro (1493), där hans fader var smed. Sin första undervisning mottog han i födelsestadens skola och vistades sedan någon tid i Uppsala, varefter han fortsatte sina studier i Tyskland, förnämligast i Wittenberg, där han 1518 undfick magistervärdigheten. Under sin vistelse härstädes var han vittne till Luthers första uppträdande mot påvedömets villfarelser och omfattade med hänförelse reformationens sak. Återkommen till Sverge blev han sekreterare hos biskop Mattias i Strängnäs samt någon tid därefter förordnad till föreståndare för domskolan i samma stad. Frimodigt började han nu inför kamrater och lärjungar förkunna de nya läror, som han inhämtat i Wittenberg, och samlade omkring sig en krets av liktänkande, bland vilka må nämnas ärkedjäknen Laurentius Andræ. Genom denne fick konung Gustav kännedom om Luthers läror, för vilka han fattade livligt intresse. Kort därpå gavs åt Olavus Petri ett vidsträcktare värksamhetsfält, i det att konungen kallade honom till Stockholm såsom stadens sekreterare och tillika predikant i Storkyrkan. På sin nya plats utvecklade »mäster Olov» en rastlös värksamhet såsom kämpe för den nya läran. I en mängd populära (folkliga) ströskrifter angrep han oförfärat och med övertygande kraft den katolska läran. Han var också städse beredd att muntligt försvara sin tro. »Till rättelse för enfaldiga klerker och kyrkopräster» utgav han en postilla, som ännu läses av allmogen i vissa trakter av vårt land. Därjämte utarbetade han en kyrkohandbok och flera samlingar svenska psalmer. Den första, vilken utkom 1526 och bar titeln »Någre Gudhelige Vijsor vthdragne aff then Heliga Skrift», innehöll 10 psalmer, därav hälften översättningar, såsom »Vår Gud är oss en väldig borg». Bland alstren av hans egen psalmdiktning återfinnas flera i 1819 års psalmbok (n:r 21, 50 o. a.). Den första svenska översättningen av Nya testamentet, som förelåg 1526, anses vara Olavus Petri värk, och han deltog även i arbetet på den fullständiga bibelöversättningen.

Olavus Petri ägnade sig tillika åt historisk forskning, vars resultat han framlade i en Svensk krönika, omfattande tiden intill Gustav Vasa. I ett värdigt, kärnfullt språk framställer författaren med berömvärd opartiskhet det historiska förloppet på grundvalen av viktiga, nu förkomna handlingar samt söker att utfinna historiens lärdomar. Emedan åtskilligt i framställningen i någon mån syntes nedsätta den svenska äran, ådrog sig krönikan Gustav Vasas misshag, varför den ej utkom i tryck, men den spriddes i talrika avskrifter. — Olavus Petri är dessutom författare till de förträffliga domareregler, som inleda 1734 års lagbok samt till det första svenska skådespelet (Tobiæ Commedia).

I början av 1530-talet var Olavus Petri en kortare tid konungens kansler, vilket ämbete han emellertid snart nedlade. På grund av olika åsikter rörande reformationens genomförande — Gustav Vasa tycktes i denna fråga lägga största vikten vid indragningen av kyrkogodsen — ävensom av andra orsaker ådrog han sig nämligen konungens misshag. Det gick slutligen så långt, att han jämte Laurentius Andræ anklagades för högförräderi och dömdes till döden. Den uppenbart orättvisa domen gick dock ej i fullbordan, utan de blevo båda benådade. Tre år efter denna tilldragelse utnämndes Olavus Petri till kyrkoherde i Stockholms storkyrkoförsamling och innehade detta ämbete till sin död, 1552.

Laurentius Petri, Sverges förste luterske ärkebiskop (född 1499, död 1573), understödde troget sin broder i reformationsarbetet och utvecklade liksom denne en livlig litterär värksamhet. Han var ledare av och utförde till större delen själv arbetet på den fullständiga översättning av bibeln som utkom 1541. Några år senare utgav han en predikosamling samt uppträdde även såsom psalmförfattare. Sverges första luterska kyrkoordning (antagen 1572) är likaledes hans värk. I denna ådagalägger han stort intresse för undervisningens främjande, i det att den inrymmer vår älsta skolordning. Laurentius Petri lade stor vikt vid språkets renhet och förmanade ofta prästerna att icke med främmande ord »förbistra de enfaldiga».

Johannes Messenius. Han föddes i Östergötland (1579). Sedan han någon tid erhållit undervisning i Vadstena skola, sändes han omkring sexton år gammal till en polsk jesuitskola, vilken han med berömmelse genomgick. Efter fullbordade studier återvände han till Sverge samt blev, sedan han avsvurit sin katolska tro, av Karl IX utnämnd till professor vid universitetet i Uppsala. Messenius ägnade sig här med iver och framgång åt lärarekallet och samlade omkring sig många lärjungar. Men trätgirig och härsklysten råkade han snart i strid med en annan akademisk storhet, professorn Johannes Rudbeckius. Till att öka stridens bitterhet bidrog den tävlan som Messenius upptog med sin motståndare. Då denne enligt tidens sed lät uppföra latinska skådespel, s. k. skoldramer, skrev Messenius några skådespel på svenska med ämnen ur fäderneslandets historia, vilka sedan uppfördes av hans lärjungar. Hans mening var att i femtio olika dramer framställa hela den svenska historien, men han medhann endast sex. Bland dessa må nämnas Disa, som framställer sagan om en jungfru med detta namn, vilken under en hungersnöd giver konungen ett klokt råd och därigenom räddar en mängd människor från döden. Messenii skådespel äro ej utan betydelse, ty genom dem väcktes hågen för svensk dramatisk konst. Fiendskapen mellan Messenius och Rudbeckius gick emellertid så långt, att den t. o. m. föranledde gatustrider mellan varderas anhängare bland studenterna, varför Gustav Adolf förflyttade dem båda från Uppsala. Messenius utnämndes till vårdare av riksarkivet och kort därefter till assessor vid den nyinrättade Svea hovrätt. Men snart invecklades han i nya strider och blev av sina motståndare anklagad för att ha drivit stämplingar mot konungahuset. På grund härav dömdes han till fängelse och inspärrades på Kajaneborgs fästning i norra Finland. Här kvarhölls han i nära tjugu år. Sina sista dagar tillbragte han i Uleåborg, där han avled 1636. Sin fängelsetid använde han till vetenskapliga studier och skrev därunder på latin ett stort värk, Scandia illustrata, en svensk rikshistoria. Arbetet, som vittnar om stor beläsenhet och är synnerligen opartiskt hållet, utgavs först 65 år efter hans död.

Stormaktstiden
(1611-1718).

Sedan Sverges självständighet gent emot utlandet blivit hävdad samt reformationen vunnit stadga, går dess utveckling under detta tidevarv raskt framåt, och medan landet bliver en politisk stormakt, göres också stora erövringar på den andliga odlingens område. Flera av tidevarvets regenter visade varmt intresse för bildningens höjande; särskilt framstår Gustav II Adolf såsom den högre undervisningens främjare. Genom hans storartade gåva av omkring 300 hemman till Uppsala universitet blev dess ställning tryggad. Under hans regeringstid inrättades också ett nytt universitet i Dorpat ävensom det första svenska gymnasiet (i Västerås). Längre fram tillkommo nya högskolor i Åbo (1640) och Lund (1668), och flera stiftsstäder erhöllo gymnasier. För att tillgodose allmogens undervisning inrättades under Karl XI:s regering flerstädes sockenskolor, och i den av samme konung utfärdade kyrkolagen (som ännu är gällande) stadgades, att prästerna skulle tillse, att yngre personer finge lära sig »läsa i bok». Dock rådde ännu mycken okunnighet och vidskepelse i landet även hos de mera bildade; därom vittna de sorgligt ryktbara häxprocesserna.

Den vetenskapliga odlingen i Sverge under stormaktstiden omfattar flera vetenskapsgrenar. Historie- och fornforskning bedrevos av bl. a. Olov Verelius, Johan Peringskiöld och Olov Rudbeck d. ä. De historiska arbetena från denna tid utmärka sig i allmänhet för en strävan att giva fäderneslandet höga anor och en stolt forntid med åsidosättande av den historiska sanningen. På naturvetenskapernas område värkade läkaren Urban Hjärne och mekanikern Kristoffer Polhem m. fl.

Diktningen, som förut huvudsakligen utgjorts av konstlös naturpoesi, utvecklar sig under detta tidevarv till värklig skaldekonst. Största förtjänsten härom har Georg Stiernhielm, i det att han var den förste som för diktning på modersmålet begagnade antika[9] versformer och sålunda, såsom han själv säger, »lär sånggudinnorna dikta och spela på svenska». Några skalder, den s. k. romanska riktningens, efterbildade i sin diktning Italiens, Frankrikes och Tysklands vittra alstring.

I språket inblandades under detta tidsskede många främmande ord. En träffande bild av den rådande språkförbistringen gav Olov Rudbeck d. ä., som skrev, att »när somliga hava lärt åtskilliga språk och skola skriva några svenska rader, så lappa de där in ord ur alla dessa, så att det rätt ser ut som en narrs dräkt eller tiggares, vilken haver sammanlappat sina kläder av alla de slags lappar han funnit på gatorna». Flera framstående skriftställare ivrade dock för språkets rensning samt för dess utbildning genom en rikare ordböjning och en mera efter uttalet lämpad rättstavning. Genom den av Karl XI påbjudna nya bibelöversättningen hade hågen för forskningar i modersmålet blivit väckt. I det nya bibelvärket, som förelåg i tryck 1703, »Karl XII:s bibel», bibehöllos dock i stor utsträckning både gamla böjningsformer och gammalt skrivsätt. Detta arbete blir sålunda »fornspråkets sista gränsmärke», ty i litteraturen i övrigt vann nysvenskan snabbt allt större utbredning.

Lars Wivallius (född 1605 på gården Vivalla i Närke, död 1669). Adertonårig kom han till Uppsala men reste efter en kort tid till utlandet, där han under flere år förde en mycket äventyrlig tillvaro. Utan pänningar och saknande håg för någon bestämd sysselsättning drog han från land till land, än tjänande som soldat, än livnärande sig med att undervisa, måla porträtt o. dyl. Efter sina irrfärder, i främmande land kom han till Skåne, där han under namn av »baron Erik Gyllenstjärna» fick åtnjuta gästfrihet hos en svensk adelsman, Vulf Grijp på Björkebärga, samt lyckades vinna dennes dotter. Då bedrägeriet uppdagades, tog han till flykten men blev omsider fängslad. Under den därpå följande rättegången utvecklade han i försvarsskrifter på vers och prosa en glödande vältalighet och stor fyndighet. Slutligen dömdes han dock till fängelse på Kajaneborg, där han under stora lidanden tillbragte sex långa år. Efter frigivandet återvände han till Stockholm och lyckades bli utnämnd till auditör vid ett gardesregemente därstädes. Sina sista dagar tillbragte han på fädernegården.

Wivallius ådagalägger i sitt skaldskap större herravälde över formen än någon annan svensk skald före honom. I sina dikter besjunger han bl. a. naturens skönheter och frihetens välsignelse (»Ack Libertas,[10] du ädla ting»). Bland hans religiösa sånger må nämnas Den tredje psalm Davids. Den allmännast kända av hans visor är utan tvivel den av en vemodsfull stämning genomträngda: »Varer nu glade, min’ fiender all!»

Georg Stiernhielm. Stiernhielm var son av en bärgsman, Olov Marqvardsson, och föddes i Vika socken i Dalarne (1598). Efter förberedelse i Västerås skola avgick han vid 21 års ålder till universitetet i Uppsala samt företog sedan en längre utländsk resa, varunder han bedrev studier vid flera, företrädesvis tyska, högskolor. Hemkommen tjänstgjorde han någon tid som lektor vid Västerås gymnasium, men sedan han genom sina stora kunskaper och lysande snillegåvor ådragit sig de maktägandes uppmärksamhet, användes han tid efter annan i en mängd olikartade värv. År 1630 utnämndes han till assessor vid hovrätten i Dorpat samt blev följande år adlad. Några år senare återkallades han till Stockholm för att deltaga i lagkommissionens arbete. Det är vid denna tid — han var då över 40 år — hans värksamhet som skald begynner. Genom att forma språket efter antikens versbyggnader höjde Stiernhielm den svenska diktningen till en värklig konstpoesi, varför han ock av eftervärlden har blivit kallad »den svenska skaldekonstens fader». Hans mest berömda diktalster är Herkules, en allegorisk dikt, som behandlar sagan om Herkules vid skiljevägen, där »fru Lusta» och »fru Dygd» var för sig sökte draga honom på sin sida. Dikten är egentligen en målning av tidens seder, och Herkules är den unge svensken, som ställes i valet mellan ett liv i lättja och sinnliga njutningar å ena sidan samt dygd och pliktuppfyllelse å den andra. »Herkules» är skriven på hexameter, vilken versform härmed införes i svensk poesi. Av Stiernhielms övriga dikter må nämnas Bröllopsbesvärs ihågkommelse, vari på ett skämtsamt sätt skildras det myckna besvär, som är förknippat med ett bröllop på landet. Vid sidan av sitt skaldskap ägnade sig Stiernhielm åt vetenskaplig forskning på olika områden. Han sysslade med matematik, naturvetenskap och filosofi samt bedrev hävda- och språkforskning. För modersmålets utbildning och förädling ivrade han varmt och begynte utgivandet av en ordbok, kallad »Gambla Svea och Götha måles fatebur», varav han emellertid blott medhann första bokstaven. Hans mångsidighet hade nämligen till följd, att mycket av vad han påbörjade, blev ofullbordat.

Efter några års vistelse i Stockholm återflyttade Stiernhielm till Livland men nödgades inom kort med maka och barn fly därifrån, sedan hans gods blivit plundrat av ryssarna. Alldeles utblottad återkom han till Sverge. Snart erhöll han dock nya ämbeten och utnämndes slutligen till föreståndare för det av Magnus Gabriel de la Gardie inrättade antikvitetskollegiet, vilket ämbete han innehade till sin död (1672). I det längsta bibehöll han själs- och kroppskrafter oförminskade och sysselsatte sig ännu vid 73 års ålder med vetenskapligt forskningsarbete. Till sinnet var han glad, öppen och frimodig. Hans vän och lärjunge, skalden Columbus, säger om honom: »Han tackade innerligen sin skapare, som honom i sina dagar en hälsosam kropp, ett gott förstånd, dagligt bröd, ett förnöjsamt sinne och ett glatt gemyt hade förlänt.» Hans gravskrift, som han själv dikterat, lydde: »Han levde glad, så länge han levde.»

Samma nit om språkets uppodling, som drev Stiernhielm att reformera den svenska poesien, synes även ha äggat en annan av tidevarvets män till vitter alstring. I en samtidigt med Stiernhielms Herkules utgiven dikt, Thet Swenska språketz Klagemål, av Skogekär Bergbo, under vilket namn man antagit, att presidenten Gustav Rosenhane (död 1684) skulle dölja sig, klagar skalden över att »thet icke, som sig borde, ährat blifver». Senare utkommo under samma pseudonym tvenne diktsamlingar: Fyratijo små wijsor samt Venerid, en samling av 100 sonetter,[11] utgörande kärlekskväden, som äro tillägnade den kvinna, vars namn diktvärket bär.

Samuel Columbus (född 1642, död 1679) skrev — jämte tillfällighetsverser på hexameter efter Stiernhielms mönster — flera veka och stämningsfulla lyriska dikter, däri han visar ett utpräglat sinne för versens välljud. Hans förnämsta värk äro de religiösa diktsamlingarna Den bibliske verlden och Odæ sveticæ[12] (i den senare förekommer psalmen 440 i 1819 års psalmbok). Tillsamman med Stiernhielm, hans faderlige vän och gynnare, värkställde han en dramatisering av dennes Herkules. Även på språkforskningens område uppträdde Columbus som författare med ett utkast till en svensk språklära, den första i sitt slag: En svensk orde-skötsel.

Lasse (Lars) Johansson (född 1638, död 1674), vanligen kallad Lucidor[13] den olycklige, har skrivit andliga och världsliga visor, av vilka flera röja en mindre vanlig skaldebegåvning. Främst stå hans psalmer (i omskriven form intagna i vår nuvarande psalmbok, n:r 463, 465 och 467), vilka på ett gripande sätt måla den skuldmedvetne syndarens ånger. Bland hans världsliga dikter må nämnas några dryckesvisor, vari han med en dramatisk livlighet, som påminner om Bellman, skildrar några scener ur den tidens krogliv.

Lucidors levnadsförhållanden äro föga kända. Sedan han en tid studerat i Uppsala samt gjort en utländsk resa, bosatte han sig i sin födelsestad, Stockholm, där han förtjänade ett knappt bröd med att giva språklektioner och skriva tillfällighetsdikter, såsom bröllops- och begravningssånger, samt förde för övrigt ett oordentligt levnadssätt. Under ett besök på källaren Fimmelstången råkade han i gräl med en annan krogkund, vilken genomborrade honom med sin värja. Efter hans död utgavs en del av hans dikter under titeln Helikons blomster.

Håkan (Hakvin) Spegel (född 1645, biskop i Skara och Linköping, ärkebiskop, död 1714) är tidevarvets ryktbaraste psalmförfattare. Av hans psalmer, som utmärka sig för flärdlöshet, trosvärme och poetisk skönhet, intogos i 1695 års psalmbok icke mindre än 38 st. varibland ett tjugutal äro bibehållna i den nuvarande. Ett annat poetiskt arbete av hans hand är »Guds wärck och hwila», en framställning av skapelsehistorien. Spegel var tillika en framstående predikant och en varm ivrare för folkbildningens höjande. Han var en av de lärdaste och mest värksamma kämparna för »nysvenskan»; hans Svensk Ordabook (utgiven 1712) är den första något så när fullständiga ordboken över svenska språket.

Jäsper Svedberg (född 1653, professor i Uppsala, biskop i Skara, död 1735) intager likaledes ett framstående rum på psalmdiktningens område. Huvudsakligen genom hans försorg utarbetades ett förslag till ny psalmbok, som granskades och även gillades. Men sedan den utkommit från trycket, blev den på några avundsmäns tillskyndan indragen under föregivande, att den var irrlärig, och Svedberg, som själv bekostat tryckningen, gjorde stor ekonomisk förlust. På grundvalen av Svedbergs förslag utarbetades emellertid den psalmbok, som antogs 1695 och vanligen kallas »gamla psalmboken». (Av dess psalmer ha omkring 200 insatts i den nuvarande.) Bland de psalmer Svedberg själv skrivit, må framhållas n:r 99, 342 samt 500: 7 v. (»Herre, signe du och råde»). För språkets reformering genom en förbättrad rättstavning var han livligt värksam och utvecklade sina åsikter bl. a. i en skrift, kallad »Schibboleth»[14] eller »Swenska språkets rycht och richtighet».

Bland tidevarvets psalmsångare förtjäna även att nämnas Peter Lagerlöf (född 1648, professor i Uppsala, död 1699) och Jakob Arrhenius (född 1642, likaledes professor, död 1725). Den förstnämnde har skrivit n:r 328 och 332 i nu gällande psalmbok, och av den senare ha vi de vackra psalmerna 52, 213 och 215 m. fl. Lagerlöf utmärkte sig även såsom latinsk skald och har dessutom diktat ett av hans samtid mycket berömt kärlekskväde, Sång till Elisandra.

Johan Runius (född 1679, död 1713) var av sin samtid högt uppburen för sina poetiska alster och erhöll t. o. m. hederstiteln »skaldefursten». Hans dikter, som efter skaldens död utgåvos samlade under titeln Dudaim[15], bära prägeln av ursprunglighet, hurtighet och ett gott skämtlynne, men något större litterärt värde äga de icke, i det att de äro skäligen andefattiga och formen ofta är vårdslösad. Bland hans dikter märkes »Friskens och Runii resa till Dalarön» med en livlighet i skildringen, som leder tanken på Bellman. Runius’ förmåga att rimma var förvånansvärt stor. Som ex. härpå må nämnas »Rimdanz i fastlagen». Trots fattigdom och sjuklighet bibehöll Runius sitt muntra lynne in i det sista. Dagen före sin död, den 1 juni, skrev han:

Gunno Dahlstierna, som före adlandet hette Eurelius (född 1661, lantmäteridirektör, död 1709). Dahlstiernas märkligaste dikt är Kungaskald, ett sorgekväde vid Karl XI:s död, vilket är skrivet på ett italienskt versmått, »ottave rime», som han införde i svensk poesi. I 268 åttaradiga strofer besjunger han i ett högstämt språk det svenska storväldet, men de storståtliga bilder som han använder, slå ofta över i det löjliga (»himmelns silvervårta», »Phoebus[16] sockerknippe»), och de talrika lärda vändningarna tarva förklaringar, för att dikten skall bliva njutbar. Lyckligtvis fann denna diktart som inom den bildande konsten motsvarades av den samtidigt rådande barockstilen, föga efterföljd i Sverge.

Jakob Frese (född i Finland omkr. 1690, död 1729) började sitt författarskap med tillfällighetsdikter i den gängse stilen. Småningom nådde han dock fram till en mera egenartad diktning i skildringen av sitt eget livs inre. Under intrycket av dels fäderneslandets olyckor, dels egna lidanden (en långvarig sjukdom) få hans sånger en vemodig, klagande grundton, som kännetecknar särskilt hans Vårbetraktelser. I Passionstankar träder oss till mötes en from barnatro, blandad med en djup levnadströtthet.

Samuel von Triewald (född 1688, död i holsteinsk tjänst 1743) blev en banbrytare för den nya litterära smakriktning, den fransk-klassiska[17], som under följande tidsskeden skulle sätta sin prägel på vårt lands vittra alstring. I sin satir[18] Mot våra dumma poeter gisslar han obarmhärtigt såväl det andefattiga rimsmideriet som den förkonstlade och svulstiga känslopoesien. I några kvicka skämtberättelser på vers efterbildar han den franske skämt- och fabeldiktaren Lafontaine.

Bland de män som under stormaktstiden ägnade alla sina krafter åt den andliga odlingen, står

Olov Rudbeck d. ä. i främsta ledet. Han var född i Västerås (1630) och son av den lärde och dugande professorn, sedermera biskopen Johannes Rudbeckius (se sid. 16). Vid 16 års ålder kom han till Uppsala, där han ägnade sig åt naturvetenskapliga, företrädesvis medicinska studier och gjorde redan som student sitt namn odödligt genom upptäckten av de s. k. lymfkärlen. Genom ett frikostigt understöd av drottning Kristina blev han i tillfälle att företaga en studieresa till utlandet, förnämligast Holland. Efter hemkomsten utnämndes han till professor i botanik samt några år senare i medicin vid Uppsala universitet och lyckades snart genom sina föreläsningar och förevisningar väcka den studerande ungdomens intresse för dessa vetenskaper, som han dessutom främjade genom att uppföra en anatomisk lärosal, anlägga en botanisk trädgård m. m. För övrigt var knappast något värksamhetsfält honom främmande; han ägnade sig med framgång åt fysik, astronomi, fornforskning samt försökte sig på konster och handaslöjder. I stadens offentliga värv deltog han på ett sätt, som förskaffade honom det erkännandet, att »allt som skulle göras, gjorde han i sta’n». Såsom skriftställare vann Rudbeck europeisk ryktbarhet genom sitt märkliga arbete Alland eller Manheim, vanligen kallat Atlantikan. I detta söker han bevisa, att ett av den grekiske filosofen Platon beskrivet mönstersamhälle, Atlantis, varit ingenting annat än det gamla Sverge, samt att detta var det först odlade landet på jorden, de indo-europeiska folkens urhem och den västerländska kulturens vagga. Detta arbete, som vittnar om författarens stora beläsenhet och framför allt fyndighet, väckte ett ofantligt uppseende — även utlandets lärda uttryckte sin beundran — och de däri uttalade åsikterna gällde länge som historiska sanningar. De stolta forntidsdrömmarna förbleknade dock efter hand inför en mera kritisk hävdaforskning, och numera tillmätes Atlantikan icke något vetenskapligt värde.[19] Av det stort anlagda värket utkommo tre delar. Den fjärde var under tryckning, då en förhärjande vådeld lade större delen av Uppsala i aska (1702), varvid såväl manuskript som färdigtryckta exemplar förstördes. Fyra månader efter denna händelse slutade han sitt värksamma liv. Uppsala domkyrka, som han genom sin rådighet räddade undan lågorna, bevarar hans stoft.

[9] Antik = fornartad, något som tillhör den grekiska eller romerska forntiden.

[11] Sonett, en dikt med två fyraradiga och två treradiga strofer. Denna versform härstammar från Italien, där den tidigt nådde stor fulländning genom skalderna Dante och Petrarca.

[12] Den fullständiga titeln lyder: Odæ sveticæ, thet är någre verldsbetracktelser, sång-vijs författade.

[17] Klassisk, i vidsträckt mening lika med mönstergill, ypperlig, av bestående värde.

[19] Angående indo-europeernas urhem torde förtjäna påpekas, att vetenskapliga forskare i våra dagar framlagt skäl för att detta värkligen skulle ha varit beläget vid Östersjöns stränder (Nord tyskland, de danska öarna och Sydsverge).

Frihetstiden
(1718-1772).

I vissa avseenden är frihetstiden ett av de mest glänsande tidevarven i vår historia. Visserligen upphörde Sverge under Karl den tolvtes regering att vara en stormakt i politiskt hänseende, men sedan den stora ofredens dagar voro slut, nådde vetenskapen, konsten och litteraturen en blomstring, som dittills icke skådats i vårt land. Frihetstidens ledande män intogo i allmänhet en välvillig hållning gentemot den andliga odlingen, och många av dem understödde med pänningar litteraturens, konstens och vetenskapens främsta utövare. Av stor betydelse blevo de lärda samfund eller akademier, som under denna tid inrättades. Den älsta av dessa är Vetenskapsakademien, som bildades 1739, och bland vars stiftare märkas Linné, Höpken och Alströmer. Denna akademi främjar isynnerhet den naturvetenskapliga forskningen. Den för konst och litteratur varmt intresserade drottning Lovisa Ulrika grundade några år senare Vitterhetsakademien, men dess inflytande på Sverges litteratur blev ej synnerligen stort, alldenstund den snart av politiska skäl måste nedlägga sin värksamhet. I annan form blev den emellertid sedan återupprättad. De bildande konsterna uppmuntrades av Målar- och bildhuggarakademien (= Fria konsternas akademi), musiken av Musikaliska akademien.

Ett utmärkande drag för hela detta tidevarv är en strävan efter att framför allt främja det nyttiga. Denna strävan visar sig även inom vitterheten. Lärodikter äro under denna tid mycket vanliga. Det ledande landet i Europa var Frankrike, och detta var orsak till att den franska smaken vann insteg även hos folk av andra nationer. De franska diktarna, tragediförfattarna Corneille och Racine, komediförfattaren Molière m. fl., togos till mönster, och flertalet av tidens skalder använde versformer, som voro lämpade efter det franska språkets lagar, men som icke alltid voro till fördel i andra tungomål.

Historieskrivningen bedrevs av Olov von Dalin och Sven Lagerbring. Under frihetstiden fullbordades också vår ännu gällande lagbok, den s. k. 1734 års lag, vilken dock sedermera undergått vissa förändringar.

Språkforskningen gick framåt med stora steg under ledning av Johan Ihre (född 1707, död 1780), och under denna tid erhöll vårt modersmål den form, som det i huvudsak ännu har. Dalins tidning »Then Swänska Argus» bidrog kraftigt till nysvenskans utveckling, och detsamma var fallet med den nyss nämnda lagboken.

Det mest utmärkande för frihetstiden är emellertid den lysande rad vetenskapsmän, som Sverge då hade att framvisa. Det var nu som Linné gjorde sitt namn berömt inom botanikens område, och på kemiens fält värkade Torbern Bergman samt Karl Vilh. Scheele. En naturvetenskapsman, vilkens storhet man först i våra dagar kunnat fullt uppskatta, var den även som »andeskådare» bekante Emanuel Svedenborg, Jäsper Svedbergs son. De resultat, som han kom till, angående hjärnans bark som säte för själens liv, ha nu, över ett sekel efter hans död, bekräftats av vetenskapen och gjort Svedenborgs namn till ett av de mest lysande i vår historia.

Olov von Dalin (född 1708, död 1763). Han var prästson från Halland. Vid ett års ålder förlorade han sin fader, men styvfadern gav honom en vårdad uppfostran. Tretton år gammal sändes han till Lund, där han blev en flitig lärjunge till den berömde professor Rydelius. Genom hans bemedling erhöll Dalin en lärareplats i Stockholm, där han snart inträdde på ämbetsmannabanan. Redan före sin stockholmsvistelse hade Dalin börjat skriva vers, och därmed sysslade han även, sedan han kommit till huvudstaden. Under ett par års tid utgav han den förut nämnda tidningen »Then Swänska Argus», som blev mycket läst. I Argus skrev Dalin skämtsamma, satiriska artiklar, i vilka han framhöll sin tids lyten. Denna tidning meddelade inga nyheter och var således i viss mån olik våra dagars pressalster. År 1734 upphörde Argus, och »man sörjde över hela riket liksom över ett besynnerligt dödsfall». Allmänheten visste ej, vem som var utgivare av Argus, men rikets ständer uttalade sig för att författaren skulle ihågkommas med befordran, ifall han någon gång skulle bliva känd.

Av Dalins övriga skrifter på prosa märkes särskilt Sagan om hästen, i vilken han skildrar svenska folkets och dess konungars öden under nyare tiden t. o. m. Karl den tolvtes död. Denna berättelse skrev Dalin efter hemkomsten från en utländsk resa, och då utgav han även sin förnämsta dikt i bunden form, Svenska friheten. Bland hans smärre lyriska dikter märkes den vackra Ängsövisan. Han skrev även ett par skådespel och visade på så sätt sitt intresse för den nybildade Svenska teatern.

På ständernas förslag fick Dalin i uppdrag att utarbeta Svea rikes historia. Utmärkande för detta värk är det lättfattliga språket, som gjorde, att intresset för historiekunskapen blev väckt även hos de bredare samhällslagren.

Dalin försökte att så mycket som möjligt hålla sig utanför partistriderna, men sedan han blivit kronprins Gustavs lärare, drogs han allt mer åt hovpartiet. På grund av sitt förhållande till konungahuset måste han lämna sin plats men tilläts återvända efter en tid av fyra år, varefter han utnämndes till hovkansler, vilket ämbete han innehade till sin död.

Hedvig Charlotta Nordenflycht (född 1718). Hon är den första person, som i vårt land helt ägnat sig åt litterära värv, ty alla hennes föregångare, såväl manliga som kvinnliga, idkade skriftställeriet mera som en bisyssla. Skillnaden med Dalins och fru Nordenflychts författarskap kan angivas sålunda, att den förres betecknar övergången från gammalt till nytt, under det fru Nordenflycht och den henne närstående kretsen röjde väg för det gustavianska tidevarvets litterära riktning.

Hedvig Charlotta Nordenflycht var född i Stockholm men uppfostrades på landet. Redan som barn visade hon sig mycket vetgirig och sysslade helst med läsning. Föräldrarna motarbetade dock hennes önskan att få studera.

Efter sitt giftermål med en prästman, Jakob Fabricius, bodde fru Nordenflycht en tid i Karlskrona men förlorade där inom kort sin make. Hon flyttade därefter åter till stockholmstrakten och sökte sin tröst i diktning. Hennes mest bemärkta skaldestycken förekomma i diktsamlingarna Den sörjande turturduvan och Kvinnligt tankespel. I den förra uttrycker hon sin sorg över makens död.

I fru Nordenflychts hem umgicks en stor del av tidens yngre vitterhetsidkare, bland vilka värdinnan själv utgjorde medelpunkten. Mycket arbetade hon för att vidga kvinnans värksamhetsfält. Under sina sista år bebodde hon ett litet torp i närheten av Skokloster i Uppland, och där slutade hon sina dagar 1763, samma år som Dalin.

Gustav Filip Creutz (född 1731, död 1785) representerar samma riktning som fru Nordenflycht och var en av hennes närmaste umgängesvänner. Han gjorde sig tidigt bemärkt genom sin och Sverges förnämsta herdedikt, Atis och Camilla, »en sång så ljuv som lärkornas om våren». I ståtliga verser skildrar han de sorger och lidanden, som lejonjägaren Atis och Dianas prästinna Camilla hade att utstå, innan de blevo förenade.

Creutz innehade flera av fosterlandets högsta ämbeten, vilket torde ha värkat hämmande på hans diktarvärksamhet, som omfattade en period av blott tio år.

Gustav Fredrik Gyllenborg (född 1731, död 1808), »dygdens sångare», var i mycket en motsats till sin ungdomsvän Creutz. Den största skaldebegåvningen av dessa båda sångarbröder ägde onekligen Creutz, men även av Gyllenborg ha vi flera vackra dikter, oftast av en allvarlig satirisk läggning. Mest bekanta äro hans fabler[20] samt det stora skaldestycket Årstiderna, en »målning i ord».

Anders Odel (född 1718, död 1783) var författare till den över hela landet sjungna, 90 strofer långa visan om den mördade Malcolm Sinclairs ankomst till underjorden, där han träffade bl. a. Karl den tolvte. Denna visa fick politisk betydelse därigenom, att den underblåste krigsstämningen i landet.

Jakob Wallenberg (född 1746, död 1778), skrev den även i våra dagar gärna lästa humoristiska reseskildringen Min son på galejan, skildrande en färd till Ostindien.

Sven Lagerbring (född 1707, död 1787), som i Svea rikes historia skildrat vårt lands öden till inpå 1400-talet. I stilens behag överträffas Lagerbring av Dalin men i forskningens djup av ingen samtida.

Karl von Linné en av de främsta platserna. Han föddes i Råshults komministerboställe i Småland 1707. Fadern, som var präst, önskade, att även sonen skulle ägna sig åt detta kall. Men det gick trögt i Växjö skola för den unge Linnæus, vilket namn han bar, innan han blev upphöjd i adligt stånd. Endast för naturvetenskaperna, synnerligast botaniken, hyste han något större intresse. Fadern gav till slut efter för hans önskan att få bli läkare, och han fortsatte därefter studierna först i Lund och sedan i Uppsala. Under fattigdom och försakelser arbetade han sig fram och vann världsrykte för sina upptäckter inom botanikens område. Sedan han en tid vistats i Stockholm som praktiserande läkare, kallades han till professor i botanik vid universitetet i Uppsala.

Linné företog en mängd resor inom och utom fäderneslandet, och i sina resebeskrivningar (Lappländska resan, Skånska resan, Västgötaresan m. fl.) har han i ett klart, lättfattligt och poetiskt språk redogjort för sina iakttagelser i naturen och bland folket.

[20] Fabel = dikt, i vilken djur, växter eller livlösa föremål uppträda som talande. Fabeln avser ofta att inskärpa någon moralisk lärdom.

Gustavianska tiden
(1772-1809).

Det tidevarv som följde efter frihetstiden, företer i vittert avseende en rik blomstring, större än under någon föregående period. Fortfarande är den franska smaken rådande. I Frankrike förkunnade Voltaire, Rousseau m. fl. den s. k. upplysningstidens läror, som till slut mynnade ut i den stora revolutionen. Upplysningstidens förnämste representant i vårt land är Kellgren, som i sin tidning Stockholmsposten med iver förfäktade Voltaires åsikter. Upplysningsmännens kamp fördes ofta på ett hänsynslöst sätt, men mycken råhet och vidskepelse ha blivit skingrade tack vare deras värksamhet.

Under den tid som följde efter Gustav III:s död, hade vitterhetens män mycket motstånd att bekämpa. Tryckfriheten inskränktes av Reuterholm, som också i förargelsen över att ej hava blivit invald i Svenska akademien upphävde dess värksamhet. Gustav IV Adolf tillät den visserligen att återupptaga sitt arbete, men någon gynnare av litteraturens män blev den nye konungen aldrig.

I vetenskapligt hänseende står tidevarvet tillbaka för frihetstiden. Knappast något enda nytt stort namn på detta område har gustavianska tiden att uppvisa.

Gustav III (född 1746, död 1792), uppfostrad i enlighet med tidsandan, tog sig an flera av de författare, som under denna tid framträdde, och vitterhet och konst hade alltid i honom en hängiven vän. Alldenstund han själv hyllade den franska smakriktningen, blev det företrädesvis diktare av denna skola, som kommo i åtnjutande av hans beskydd, men även till andra författare sträckte sig hans välvilja. Sitt intresse för litteratur och konst visade konungen även genom återupprättandet av Svenska teatern och instiftandet av Svenska akademien. För teaterns räkning skrev han flera skådespel, bland dem det berömda stycket Siri Brahe och Johan Gyllenstierna. Ofta hade han dock Kellgren eller någon annan av sina förtrogna till att utarbeta sina alster.

Svenska akademien inrättades 1786 och liknar till sammansättning och ändamål den av kardinal Richelieu stiftade Franska akademien. Svenska akademiens mål är att befordra vältaligheten och skaldekonsten samt uppodla språket. Medlemmarna äro till antalet aderton, och vid inträffad ledighet välja de kvarvarande efterträdaren. Vitterhetsakademien, som delvis arbetat i samma syfte som Svenska akademien, ombildades till att främja den historiska forskningen och kallades hädanefter Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

Karl Mikael Bellman, som föddes älst bland 21 syskon i Stockholm 1740. Föräldrarna gåvo honom en omsorgsfull uppfostran, och enligt faderns önskan inträdde han på ämbetsmannabanan, vilken dock ej passade för en natur sådan som hans. Tidigt visade sig hans vittra anlag. Redan före frihetstidens slut hade han offentliggjort en stor del av de dikter, vilka han på 1790-talet samlade utgav i tryck under namn av Fredmans epistlar och Fredmans sånger. I dessa besjunger han Stockholm och stockholmstrakten, framför allt Djurgården, och det glada liv som där fördes. Personerna i hans dikter, de s. k. bellmansfigurerna, tillhöra oftast de urspårades krets, tillbringa sin mesta tid på krogen och föra en eländig tillvaro. På grund av detta ämnesval ha Bellmans person och poesi blivit mycket olika bedömda, men hans stora snille har av alla erkänts. Oftast äro hans dikter av ett humoristiskt skaplynne, men mången gång framlyser vemodsdraget, »sorgen i rosenrött». Många av dem äro tillkomna under ett ögonblicks ingivelse; han spelade melodien på lutan, och samtidigt diktades orden. Ord och musik äro nämligen på det innerligaste förenade hos Bellman. Hans sånger äro skrivna för att sjungas av en röst under ackompanjemang på ett knäppinstrument, helst luta. Endast i sådant sammanhang kan man fullt förstå Bellmans diktning och inse sanningen av Tegnérs ord, att

Sedan Bellman lämnat sitt ämbete, togs han om hand av Gustav III, som på flera sätt understödde honom; bl. a. erhöll han en sekreterarebefattning vid nummerlotteriet. Sjukdom och nöd fördystrade hans sista år, och döden kom som en befriare den 11 febr. 1795.

Den 26 juli 1829 avtäcktes vid Bellmansro på Djurgården den store sångarens byst. Denna dag, den s. k. bellmansdagen, har sedan årligen firats som en folkfest av Stockholms invånare.

Tidevarvets övriga författare kunna uppdelas i två grupper. Den ena av dessa, den s. k. akademiska kretsen eller gustavianerna, ägde sin främste representant i

Johan Henrik Kellgren, »behagens skald», som föddes i Västergötland 1751. Fadern var präst. Efter studier först i Skara och sedan i Åbo, där Kellgren efter avlagda examina kallades till docent, erhöll han anställning som informator i Stockholm. Redan under sin åbovistelse hade han blivit uppmärksammad för de dikter han offentliggjort i pressen. I Stockholm valdes han till medlem i en litterär förening, Utile dulci, samt värkade som medarbetare i och blev sedermera ägare av tidningen Stockholmsposten, i vilken han »slog de stora slagen, de blixtrande, för sanning, rätt och vett». Kellgren förfäktade med iver Voltaires åsikter, och upplysningstidevarvets idéer hade i vårt land ingen varmare förkämpe än han. Med Thorild förde han i sin tidning en stor, uppseendeväckande strid angående den litterära smaken. Denna strid blev betydelsefull för Kellgrens fortsatta värksamhet som kritiker och skald.

Bland hans dikter intaga de satiriska och lärodikterna främsta rummet. Till det förra slaget höra Ljusets fiender, i vilken han kvickt gisslar motståndarna till »upplysningen», samt den bekanta Dumboms leverne.

Kellgren skrev även många vackra lyriska dikter, bland dem Den nya skapelsen, vilket poem de i följande tidevarv framträdande nyromantikerna själva ansågo som ett förebud till sin egen känslofulla diktning. Denna sång är i sitt slag en av de yppersta icke blott i vår vitterhet utan i hela världslitteraturen. Även som prosaförfattare och dramatiker (Gustav Vasa, Gustav Adolf och Ebba Brahe m. fl.) tillhör Kellgren tidevarvets främsta. Han avled blott 44 år gammal 1795.

Karl Gustav av Leopold (född 1756, död 1829) var bland de gustavianska skalderna den som stod konungen närmast och tjänstgjorde som hans sekreterare. Han är bekant genom sina många lärodikter och idyller[21] (Eglé och Anette) samt för några satiriska poem (Mina nya rum, Byxorna). I striden mellan Kellgren och Thorild stod han vid den förres sida. Under hela sin levnad var han en ivrig voltairian, och på grund härav kom han på ålderdomen i ganska skarpa strider med de då framträdande nyromantikerna, vilka voro motståndare till den franska smakriktningen. Efter Gustav III:s död förstod Leopold att vinna hertig Karls och hans gunstling Reuterholms bevågenhet. Annars voro gustavianerna ej synnerligen väl sedda av den nya regeringens män.

Johan Gabriel Oxenstierna (född 1750, död 1818) är bekant som författare till skaldestycket Skördarna, i vilket han i enlighet med sin samtids åsikter framhåller lantlivets behag och besjunger lantbrukarens yrke.

Anna Maria Lenngren, som var född i Uppsala 1755. Hemmet var fattigt, men fadern, professor M. Malmstedt, gav sin dotter en lärd uppfostran. Sin vittra bana började hon vid omkring 18 års ålder, då hon skrev den satiriska dikten Tekonseljen, i vilken hon gisslar småstadsskvallret. Sedermera översatte hon flera operatexter.[22] Efter sitt giftermål med sekreteraren Karl Lenngren offentliggjorde hon anonymt i Stockholmsposten, där hennes man var medarbetare, de dikter, som förskaffat henne icke blott samtidens utan även eftervärldens beundran. Bland dessa märkas Pojkarna, en skildring av barnaårens sorglösa tid, Den glada festen, en idyll från en prästgård på landet, samt de satiriska Grevinnans besök, Fröken Juliana, Porträtterna m. fl.

Flertalet av fru Lenngrens dikter äga ett skämtsamt innehåll. Kvickt och oförargligt gisslar hon i sina satirer sin tids lyten och dårskaper. Med få och fyndiga ord skildrar hon de personer och händelser hon valt till föromål för sin sång. Allt detta har bidragit till att hennes dikter med nöje läsas av en stor publik ännu i dag. Jämte Bellman torde fru Lenngren vara den mest bekanta av skalderna från Gustav III:s dagar.

Det lenngrenska hemmet var samlingsplatsen för nästan allt vad huvudstaden den tiden ägde av vitterhetsidkare. Då Svenska akademiens värksamhet för en tid måste upphöra, samlades dess medlemmar ofta hos fru Lenngren, som var en älskvärd värdinna och duglig husmoder, vilken vid sidan av sina litterära värv själv skötte de husliga göromålen. Med stort tålamod bar hon de svåra kroppsliga lidanden, vilka förbittrade de senare åren av hennes liv, och döden kom som en befriare den 8 mars 1817.

De författare som icke tillhörde den akademiska kretsen, yrkade på mera känsla i dikten och på en mindre förståndsmässig poesi. Gustavianerna hyllade Voltaire, under det deras motståndare anslöto sig till Rousseaus åsikter. De förnämste bland dem voro Thorild och Lidner.

Tomas Thorild (född 1759) var länsmansson från Bohuslän. Han studerade i Göteborg, Lund och Uppsala samt vistades en tid i Stockholm, där han, som förut nämnts, i tidningarna förde en häftig strid med Kellgren. Thorild var en varm beundrare av Rousseau men hade även öppen blick för de nya rörelser, som vid denna tid ägde rum inom Englands och Tysklands litterära värld. Han kämpade med iver för sina idéers framgång, men då det såg ut, som om det ej skulle lyckas för honom, begav han sig till England, varifrån han dock snart återvände. Thorild, vilken var anhängare till många av de åsikter som föddes under franska revolutionens dagar, blev för sin skrift Ärligheten av hertig Karl landsförvisad och erhöll sedan han för alltid lämnat Sverge en professorsplats vid det svenska universitetet i Greifswald.

Det är isynnerhet som prosaförfattare och kritiker Thorild förskaffat sig ett berömt namn. Hans Kritik över kritiker innehåller många sanningar, värda att taga vara på, och det glänsande språket i denna skrift har väckt beundran i vida kretsar. Han avled i Greifswald 1808.

Benkt Lidner (född 1757, död 1793) var en vemodsfull lyriker, som gärna besjöng hemska, upprörande ämnen. Av denna art är hans mest bekanta skaldestycke, den storslagna dikten Grevinnan Spastaras död, i vilken han skildrar, hur en ung grevinna kastar sig in i lågorna från ett brinnande hus för att rädda sitt barn, och hur hon därvid omkommer. En värklig händelse, som inträffat vid en jordbävning i Messina, ligger till grund för denna av en sällsynt dramatisk kraft präglade dikt. I hans opera Medea förekommer den bekanta sången »O yngling, om du hjärta har». Av Lidners övriga dikter må nämnas Yttersta domen, som han själv lär ha ansett vara sitt livs mästervärk.

Få av våra skalder ha varit begåvade med större snille än Lidner, men på grund av en svag karaktär hemföll han åt dryckenskap och blev en i förtid bruten man. Hans vänner och beskyddare drogo sig därför ifrån honom; endast Thorild och Bellman övergåvo honom ej helt. Den sistnämnde sjöng ihop de pänningar, som behövdes till sångarbroderns begravning.

Det nya statsskickets tid.

Tiden 1809-1830.

Med genomförandet av 1809 års statsvälvning, som nödvändiggjordes av det kritiska läge, vari Sverge genom Gustav IV Adolfs maktmissbruk hade råkat, begynner ett nytt tidsskede i vårt lands politiska historia. Men även i kulturellt hänseende inbryter en ny tid. Under den långa fredstid som nu följer, och vartill dessförinnan saknats motstycke i Sverges hävder, gör den andliga odlingen stora framsteg; isynnerhet når den litterära värksamheten en utveckling som aldrig tillförne.

Den franska smakriktningen, som under föregående tidevarv varit den förhärskande över hela Europa, börjar nu övergivas, upplysningstidens läror trängas tillbaka, och nya åskådningssätt göra sig gällande. De nya litterära strömningarna utgingo från Tyskland, där diktningen vid 1700-talets slut nådde en dittills osedd blomstring genom de berömda skalderna Schiller (död 1805) och Goethe (död 1832). Oppositionen mot den franska smaken upptogs av de tyska s. k. nyromantikerna (Tieck, Schlegel m. fl.), vilka gent emot upplysningstidens ensidiga förståndsdiktning sökte hävda fantasiens och känslans rätt. Såsom mönster för sin diktning uppställde nyromantikerna dels äldre tiders romanska skalder (italienarna Dante, Tasso och spanjorerna Calderon, Cervantes m. fl.), dels Englands ypperste dramatiker Shakspere (död 1616) men isynnerhet sitt eget fosterlands medeltida diktning.

I Sverge, där den vittra alstringen under början av 1800-talet befann sig i en avmattningsperiod, hade den äldre, franska smaken sina målsmän bland de akademiska skalderna. Men redan vid tidevarvets början uppträdde några unga män (Atterbom, Hammarsköld o. a.), vilka med de tyska nyromantikerna såsom förebilder ville reformera den svenska poesien. Mellan dessa, de s. k. fosforisterna, och den äldre skolans män utspann sig en litterär fejd, som blev både långvarig och häftig. Många av tidens skalder avhöllo sig emellertid från denna strid, ehuru de i sin diktning avgjort närmade sig nyromantikerna. Till dessa »neutrala» hörde bl. a. Tegnér och Wallin.

Under detta tidsskifte värkade flera framstående vetenskapsmän på skilda områden. Ryktbara teologer voro förutom psalmisten och vältalaren J. O. Wallin bl. a. Samuel Ödman (framstående psalmdiktare) och den strängt ortodoxe Henrik Schartau. Såsom hävda forskare står Geijer ännu i dag oupphunnen. På naturvetenskapernas fält arbetade Jöns Jakob Berzelius, den egentlige grundläggaren av kemien såsom vetenskap, och de framstående botanikerna Karl Adolf Agardh och Elias Fries, vilkens värksamhet sträcker sig in i nästa period, samt zoologen Sven Nilsson.

Frans Mikael Franzén (född 1772, död 1847) var född i Finland, men sedan detta land lösslitits från Sverge, flyttade han över till det gamla moderlandet, där han sedan tillbragte sina återstående år. Franzéns diktning utmärkes av en varm känsla, är ofta av ett religiöst innehåll och röjer en sann kärlek till mänskligheten. Den jordiska glädjen har han besjungit i några små fina dikter (Till en yngling, Champagnevinet m. fl.). Av hans övriga skaldestycken förtjäna att omnämnas sångerna till Selma och Fanny samt Den gamle knekten, en episk-lyrisk dikt, i vilken en gammal soldat förtäljer sina minnen från den stora ofredens dagar. Franzén var även en utmärkt psalmförfattare, och flera av hans psalmer äro intagna i 1819 års psalmbok (n:r 102, 119 och 323). Han var även en framstående predikant. År 1834 blev han biskop i Härnösand, och detta ämbete innehade han till sin död.

Johan Olov Wallin (född 1779, död 1839) skrev redan såsom yngre skaldestycken i den akademiska stilen, varifrån han dock senare frigjorde sig. Wallin var bördig från Dalarne och erhöll undervisning först i Falun och sedan vid Västerås gymnasium. Utgången från ett fattigt hem måste han tidigt bidraga till sitt uppehälle genom att undervisa yngre gossar; likväl nödgades han av brist på medel flera gånger avbryta sin vistelse vid skolan. Slutligen fick han dock fortsätta studierna och blev vid 20 års ålder student i Uppsala samt tre år senare filosofie magister. Länge tvehågsen om vilket levnadskall han skulle välja, ägnade han sig under en tid åt enskild lärarevärksamhet. Med diktningen, för vilken han allt sedan barndomen röjt stora anlag, sysslade han emellertid fortfarande och fäste vid denna tid allmän uppmärksamhet vid sig genom att på en gång hembära icke mindre än tre av Svenska akademiens pris, däribland stora guldmedaljen för lärodikten Uppfostraren. Sedan han på inrådan av en gynnare låtit prästviga sig, innehade han några år en teologie adjunktsbefattning vid Karlbergs krigsskola. Men länge kvarblev han ej på denna underordnade plats. Med korta mellanrum utnämndes han till bl. a. kyrkoherde (i Solna, sedan i Stockholm), domprost i Västerås, pastor primarius och två år före sin död till ärkebiskop. Av Svenska akademien var han ledamot sedan år 1810.

Wallins skaldskap omfattar — förutom en del tillfällighetsdikter, varibland må nämnas hans festsång vid avtäckandet av Gustav III:s staty[23] — huvudsakligen religiös diktning, på vilket område han förvärvat sig ett skaldenamn av första ordningen. Bland hans sånger må särskilt framhållas Hemsjukan och den kort före hans död skrivna Dödens ängel, utan tvivel Wallins härligaste diktskapelse.

Sin största ryktbarhet vann emellertid Wallin som psalmdiktare (»Davidsharpan i Norden»). Medlem i den år 1811 tillsatta psalmbokskommittéen ägnade han åtta års träget arbete åt det förslag till ny psalmbok, som erhöll kunglig stadfästelse år 1819. I denna, som med skäl blivit kallad den vallinska psalmboken, äro 126 psalmer av honom själv författade (bl. a. n:r 55, 141, 262, 275, 496), varjämte han översatt eller bearbetat en mängd av de övriga. Wallin var tillika en utmärkt predikant och sin tids störste vältalare. Tegnér giver honom också det vackra erkännandet:

Under detta tidevarv värkade också Sverges ända till i våra dagar ryktbaraste sångarsnille

Esajas Tegnér, som föddes i By socken i Värmland den 13 nov. 1782 och var son av komministern, sedermera kyrkoherden Esajas Tegnér och Sara Maria Seidelius. Nio år gammal blev han faderlös, och enär modern saknade medel till att låta honom studera, upptogs han av en hans faders ungdomsvän, kronofogden Branting, såsom skrivbiträde på dennes kontor. Då Branting märkte gossens stora läslust och törst efter kunskaper, beredde han honom tillfälle att helt få ägna sig åt studier, i det att han vidtalade en av sina vänner, kapten Löwenhielm, hos vilken Esajas’ äldre bror Lars Gustav var informator, att taga gossen till sig och låta honom mottaga undervisning av brodern. Då Lars Gustav någon tid därefter erhöll lärareplats hos bärgsrådet Myhrman på Rämens bruk (nära Filipstad), var Esajas honom följaktig och fortsatte där med utomordentlig flit sina studier, som företrädesvis omfattade språk och utländsk litteratur. Ofta tillbragte han större delen av natten vid boken. Detta ansträngande själsarbete skulle utan tvivel skadat hans hälsa, därest han icke emellanåt blivit dragen med ut till lekar och härdande kroppsövningar. Efter tre års vistelse på Rämen begav han sig hösten 1799 till Lund, där han lika rastlöst som förut bedrev sina studier. Vid magisterpromotionen 1802 tillerkändes han, ännu icke tjuguårig, hedersrummet. Kort därpå utnämndes han till docent vid universitetet och år 1812 till professor. Redan sex år förut hade han hemfört sin unga brud, leksystern från uppväxtåren, Anna Maria Myhrman.

Tidigt röjde sig hos Tegnér skaldeanlagen, och redan som gosse brukade han besjunga händelser ur sitt liv. Sitt rykte som skald grundlade han emellertid först 1808, då han offentliggjorde sin Krigssång för skånska lantvärnet, vilken, såsom Böttiger säger, »ljöd som en stormklocka genom alla fosterländska bröst». Hans nästa stora dikt var Svea, för vilken han belönades med Svenska akademiens stora pris. Denna storartade sång, vari han klagar över tidens veklighet och manar till upplivandet av gammaldags kraft och enkelhet, gjorde på hans samtid ett överväldigande intryck. Från denna stund befann sig hans skalderykte i ständigt stigande genom de nya dikter, med vilka han tid efter annan framträdde. Bland dem må nämnas: Prästvigningen, Flyttfåglarna, Karl XII, Nore, Sång till solen. Från första hälften av 1820-talet förskriva sig hans tre större episka skaldestycken: Nattvardsbarnen, en idyllisk målning av ungdomens första nattvardsgång i en landskyrka, Axel, en kärlekshistoria från den karolinska tiden, samt Fritjofs saga (fullbordad 1825). Den sistnämnda, som är en samling av 24 romanser[24], till vilka ämnet är hämtat från de isländska hjältesagorna (se sid. 6), betecknar höjdpunkten av hans vittra värksamhet och mottogs med stormande bifall icke allenast av det svenska folket utan av hela den bildade världen samt har blivit översatt till nästan alla europeiska tungomål. Diktvärket ansluter sig icke historiskt troget till den fornisländska fritjofssagan utan är en modernisering därav. Mycket i denna, vilket i en tidsålder med finare seder värkar barbariskt och vildsint, har skalden utmönstrat eller mildrat, och han har i stället givit en poetiskt anslående bild av nordiskt hjälteliv. En fjärde större dikt, Gärda, vari han ville skildra medeltidssägner om jätten Finn samt om biskop Absalon, blev ej fullbordad. — Även såsom talare vann Tegnér stor berömmelse. Hans prosa utmärker sig för ett djuptänkt innehåll, klätt i ett formfulländat språk samt rikt på bilder och kvicka infall. Särskilt må ihågkommas hans skoltal.

År 1826 utbytte Tegnér lärostolen vid det sydsvenska universitetet mot biskopsämbetet i Växjö stift. Upptagen av sina nya plikter samt nedstämd av en vacklande hälsa diktade han därefter mindre ofta. Från hans biskopstid finnes endast ett större skaldestycke, Kronbruden. Bland hans smärre dikter från denna tid må framhållas: Vid magisterpromotionen i Lund 1829 (då den danske skalden Oehlenschläger lagerkröntes av Tegnér) samt den härliga minnessången Vid Svenska akademiens femtiåra högtid (1836), betecknad såsom »ett sant praktvärk av poetisk stil». Mot slutet av sin levnad träffades han av en sinnessjukdom, varifrån han väl tillfrisknade, men som bröt hans kraft. Han avled den 2 nov. 1846. En vid Kyrkeruds komministerboställe till hans minne rest sten bär följande vackra inskrift:

[23] För denna dikt erhöll han i belöning av Sv. akademien 200 dukater = 1,600 kr., det högsta pris akademien någonsin utdelat före Nobelprisets tillkomst.

Nyromantiska skolan.

De tyska nyromantikerna fingo i Sverge sina efterföljare i fosforisterna (så kallade efter deras, tidskrift Phosphoros), vilka upptogo den redan av Thorild begynta striden mot den franska smakriktningen. De nya idéernas ivrigaste förkämpe och tillika fosforisternas främste skald var

Per Daniel Amadeus Atterbom, som föddes år 1790 i den natursköna Åsbo socken i Östergötland. Hans fader var komminister. Ovanligt tidigt utvecklad försökte han sig redan i barndomen på författarskap och skrev vid åtta års ålder en roman. År 1805 blev han student i Uppsala och ägnade sig där med iver och hänförelse åt studiet av den moderna tyska poesien samt stiftade vid 17 års ålder i förening med några vänner det vittra sällskapet Auroraförbundet,[25] med vilket namn man ville antyda inbrottet av en ny »morgonrodnad» för den svenska vitterheten. Auroraförbundet satte nämligen som sin uppgift att reformera den svenska poesien och yrkade bl. a. på en innerligare känsla och en rikare fantasi inom diktningen och därjämte större frihet i formen.

För att nå detta mål krävdes icke blott ett fälttåg mot det bestående utan även utvecklandet av en livlig skönlitterär värksamhet. I de av Atterbom och hans meningsfränder grundade tidskrifterna, skämttidningen Polyfem,[26] Phosphoros (ljusbringaren), Poetisk kalender m. fl., gisslades den regelbundna franska förståndspoesien, och i dem införde fosforisterna sina skaldestycken. Till akademisternas försvar uppträdde bl. a. Per Adam Wallmark (kunglig bibliotekarie) samt Leopold, vilken i en bitande satir, Silvertonen, fullständigt nedgjorde en av Atterbom värkställd översättning av den italienske skalden Tasso. Även Tegnér skiftade någon gång hugg med fosforisterna, som i sin strävan att vara djupsinniga ofta gjorde sig skyldiga till dunkelhet eller meningslöst ordprål (»det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta»). I början av 1820-talet avmattades emellertid striden, och de nyromantiska åsikterna gjorde sig allt mera gällande. Fosforisternas förtjänst är således den, att de banade väg för den nyare vitterheten. Dessutom bidrogo de till att öka kännedomen om utlandets skönlitteratur.

Vid sidan av det vittra reformationsarbetet bedrev Atterbom även sina studier och erhöll 1815 den filosofiska graden. Men överansträngd och nedstämd till lynnet behövde han en tids vila, varför han genom vänners bemedling bereddes tillfälle att göra en resa till Tyskland och Italien. Efter hemkomsten kallades han till lärare för kronprins Oskar och utnämndes tvenne år senare till docent vid Uppsala universitet, där han efter några års förlopp blev professor. Redan i sina ungdomsdikter, som han offentliggjorde i Phosphoros och Poetisk kalender, röjde Atterbom en rik poetisk begåvning, men liksom nyromantikernas alster över huvud lida de av dunkelhet. Till dessa tidigare dikter höra Blommorna, det ofullbordade sagospelet Fågel blå och den allbekanta sången »Vikingasäten, åldriga lundar».

Hans mannaålders diktning utmärker sig för klarare tankeinnehåll, samtidigt som den bibehåller den välljudande form och innerliga känslostämning, som präglar hans tidigare alstring. Hans främsta arbete och ett av vår poesis yppersta värk är sagospelet Lycksalighetens ö. Denna dikt framställer sagan om fursten Astolf, vilken förirrat sig till vindarnas boning, varifrån han föres till lycksalighetens ö, där han, glömmande tidens flykt dröjer kvar i tre hundra år. Då han vaknar till besinning och vill begiva sig hem, träffas han av döden. I »Lycksalighetens ö» förekomma flera av skaldens allmännast kända lyriska dikter: Vindarnas sånger, Svanvits sång (»Stilla, o stilla!») m. fl. — Som kritiker och litteraturhistorisk författare var Atterbom livligt värksam. I sitt sista arbete, Svenska siare och skalder, skildrar han den svenska vitterhetens utövare till och med Gustav III:s tidevarv. Den ensidighet och bitterhet vartill han förr gjorde sig skyldig, försonar han nu och giver full rättvisa även åt sina förra vedersakare. Atterboms inval i Svenska akademien 1839 var det yttre tecknet på försoningen mellan den »gamla» och den »nya» skolan. Med Atterbom, som avled 1855, bortgick den siste av de stora skalderna från århundradets början.

Lorenso Hammarsköld (född 1785, bibliotekarie, död 1817) deltog värksamt i striden mot den gamla skolan, och det var han som genom sina Kritiska brev rörande Leopolds skrifter öppnade det litterära fälttåget. I »Polyfem» var han en flitig medarbetare och offentliggjorde där flera kvicka satirer. Tillsammans med K. F. Dahlgren skrev han en i främsta rummet mot Wallmark riktad löjeväckande satir, kallad Markalls sömnlösa nätter. Han har även skrivit ett större litteraturhistoriskt arbete med titeln Svenska vitterheten, historiskt-kritiska anteckningar.

Vilhelm Fredrik Palmblad (född 1788, universitetslärare, död 1852) intog en ledande ställning bland fosforisterna. Flitig och mångsidig skriftställare framträdde han i »Poetisk kalender» med flera täcka noveller, skrev senare en större historisk roman (Aurora Königsmark) samt översatte grekiska skaldevärk. Han har även författat flera geografiska arbeten samt var en flitig medarbetare i det av honom jämte Peter Wieselgren m. fl. redigerade stora värket Biografiskt lexikon (23 band, 1835-1857).

Karl Fredrik Dahlgren (född 1791, komminister i Stockholm, död 1844) deltog även i den vittra striden och kallades av sin samtid »fosforisternas humorist». Sedermera skilde han sig dock från fosforismen, vars grundåskådning föga stämde överens med hans egen realistiska läggning. Han har i flera stämningsfulla lyriska dikter besjungit naturens skönhet. Särskilt må framhållas hans sprittande glada vårvisor (»Våren är kommen,» Vårbäcken, Den första lärkan). Av samma glada humör och friskhet i naturskildringen präglas hans lyriska diktsamling Mollbergs epistlar, däri han väl röjer likhet med sin förebild Bellman men ändå uppenbarar sin egenartade skaldenatur. Dahlgren har därjämte skrivit flera romaner och noveller, bland dem den humoristiska berättelsen Ungdomsfantasier eller Nahum Fredrik Bergströms krönika, som även äger självbiografiskt intresse.

Anders Abraham Grafström (född 1790, kyrkoherde i Umeå, död 1870), som i flera sånger prisat den storslagna norrländska naturen (t. ex. växelsången »Jag minns ett land, där tysta stjärnekvällen»). Andra dikter av honom äro Harpan, Sensitivan[27] m. fl.

Den vaknande nationalitetskänsla som vid 1800-talets början förmärktes hos Europas folk, gjorde sig även gällande i vårt land. En yttring härav var det s. k. Götiska förbandet, vilket år 1811 stiftades i Stockholm av några yngre ämbetsmän och satte såsom sin uppgift att »genom en vetenskaplig och poetisk behandling av fornnordiska minnen liva kärleken till vår forntid och därigenom rena smaken samt i någon mån väcka en slumrande anda till medvetande». För att i vidare kretsar värka för detta mål utgavs av »göterna» en tidskrift, kallad Iduna, i vilken infördes vetenskapliga uppsatser i nordisk forn- och historieforskning samt fosterländska skaldestycken. — Göternas diktning röjer frändskap med fosforisternas i frigörelsen från den gamla skolans regeltvång men präglas av större klarhet och kraft, därtill en varmt fosterländsk grundton.

Götiska förbundet stiftades av Jacob Adlerbeth (död 1844). Dess mest ryktbara medlemmar voro Tegnér och Geijer.

Erik Gustav Geijer var av gammal bärgsmanssläkt och föddes på Ransäters bruk i Värmland den 12 jan. 1783. Hans barndom förflöt under särdeles lyckliga förhållanden. I det burgna och fint bildade hemmet lärde han tidigt älska musik och vitterhet. Den på en gång täcka och storslagna naturen lockade till ett rörligt friluftsliv, varigenom han utvecklades till en frisk och hurtig yngling med en kärlek till manliga idrotter, som följde honom livet igenom. Sexton år gammal blev han student i Uppsala och promoverades år 1806 till filosofie magister. Redan fyra år därförinnan hade han för en till Svenska akademien inlämnad tävlingsskrift, Äreminne över Sten Sture d. ä., blivit belönad med akademiens stora pris. — Efter hemkomsten från en resa till England tillträdde han 1811 en docentbefattning i historia vid Uppsala universitet och utnämndes sex år senare till professor i samma ämne, på vilken post han kvarstod till året före sin död.

Då Götiska förbundet bildades, blev Geijer en av dess värksammaste medlemmar. De två första häftena av tidskriften Iduna voro till övervägande delen hans värk och upptogo de fosterländska dikterna Manhem, Vikingen, Odalbonden, Den siste skalden m. fl., genom vilka dikter han med ens förvärvade ett skaldenamn av hög rang. Alstren av hans sångmö blevo dock med tiden mera sparsamt förekommande. Till hans senare dikter höra Kolargossen och Ord till Karl XII:s marsch vid Narva. Han framlade år 1812 ett Försök till psalmer. Åtta av hans psalmer (bl. a. 89, 345) äro intagna i 1819 års psalmbok. Geijer var tillika en framstående musiker och har satt melodi till de allmänt sjungna »O yngling, om du hjärta har»; »Stilla, o stilla»; »Stilla skuggor» o. a.

Sin största ryktbarhet har Geijer emellertid vunnit såsom hävdaforskare och historieskrivare. År 1825 framträdde han med Svea rikes hävder, egentligen en inledning till Sverges historia; senare utgav han Svenska folkets historia, följande händelsernas utveckling intill Karl X Gustav. Dessa arbeten ha ett mycket högt värde, grundade som de äro på kritisk källforskning och skrivna på ett glänsande språk.

I politiska frågor intog Geijer i början en konservativ ståndpunkt, men genom sina historiska studier kom han i många stycken till ändrade åsikter och övergick (1838) till de »liberalas» led eller riksdagsoppositionen (som bl. a. ivrade för en förändring i representationen och en förbättrad folkundervisning). Han erbjöds nu en plats i statsrådet men föredrog att stanna vid universitetet. För sina nya åsikter, som han offentligt i tal och skrift förfäktade, fick han emellertid uppbära mycket klander av forna meningsfränder. Det är vid denna tid han sjunger:

Sin professorsbefattning lämnade Geijer 1846 och avled i Stockholm året därpå.

Per Henrik Ling (född 1776, föreståndare för gymnastiska centralinstitutet, tit. professor, död 1839) ivrade varmt för Götiska förbundets syften och sökte nå det stora målet dels genom att väcka lust till kroppsliga idrotter, dels genom att i dikter framställa det efterföljansvärda ur forntidens guda- och hjältevärld. Han skrev fördenskull flera såväl episka som dramatiska skaldevärk (Gylfe, Åsarna, Agne, Styrbjörn starke m. fl.). Hans dikter rönte emellertid ej den framgång han väntat, och något större poetiskt värde äga de icke. Bättre lycka hade han på ett annat område; såsom skapare av den svenska gymnastiken har han nämligen vunnit världsrykte.

Arvid August Afzelius (född 1785, kyrkoherde, död 1871) ägnade sig bl. a. åt studiet av den fornisländska litteraturen och värkställde förtjänstfulla översättningar av Sämunds Edda och Hervararsagan (se sid 5 o. 6) m. fl. Redan som ung begynte han uppteckna och samla de på allmogens läppar levande folkvisorna, varav han (tillsammans med Geijer och L. F. Rääf, död 1872), utgav den första större samlingen. Bland hans egna dikter förtjänar framhållas Näckens polska, författad till den undersköna melodien med samma namn.

Bernhard von Beskow (född 1796, död 1868) besjöng med förkärlek fosterlandets stora minnen. Några år efter sina första Vitterhetsförsök offentliggjorde han skaldestycket Sverges anor, vari han i praktfulla verser skildrar händelser ur vårt lands historia. Dikten belönades med Svenska akademiens stora pris men — eller kanske just därför — underkastades av Runeberg en ytterligt skarp kritik. Sedan Beskow år 1834 blivit kallad att övertaga Franzéns plats som Svenska akademiens ständige sekreterare, ägnade han sig helt åt litterär värksamhet och vann som dramatisk författare stor ryktbarhet. Bland hans dramer må nämnas Torgils Knutsson, Erik XIV, Gustav Adolf i Tyskland. Även på prosans område visade sig Beskow genom sina minnesteckningar över historiska personer vara en skriftställare av rang. Förglömmas må icke heller den frikostighet han städse visade mot vitterhetens och konstens utövare.

Erik Johan Stagnelius (född på Öland 1793, död i Stockholm 1823) förvärvade under sin korta skaldebana ett namn vid sidan av våra yppersta diktare. Redan i barndomen röjde han förvånansvärt rika anlag och inhämtade tidigt ett betydande mått av kunskaper. Sedan han i Uppsala avlagt kansliexamen, ingick han på ämbetsmannabanan och befordrades omsider till kanslist i ecklesiastikexpeditionen. Ett svårt hjärtlidande, varmed han allt ifrån späda år varit behäftad, gjorde honom dyster och sluten till sinnet; endast diktningen förmådde skänka honom tröst. För att lindra de kroppsliga smärtorna använde han ett starkt bedövande medel (opium), och detta bidrog att undergräva hans svaga hälsa. Han avled endast tjugunio och ett halvt år gammal.

Stagnelii skaldskap omfattar såväl episka som lyriska och dramatiska arbeten, de flesta offentliggjorda först efter hans död. Skalderykte frågade han föga efter, utan diktningen var för honom ett djupt inre behov; endast en gång framträdde han med sitt eget namn inför allmänheten. Av hans episka skaldestycken är Vladimir den store, som utgavs anonymt 1817, det förnämsta. I detta behandlas legenden om den ryske hednafursten, som fattat kärlek till en fången grekisk kejsardotter och av henne förmås att låta döpa sig. — Till hans lyriska alster höra Kvinnan i Norden (prisbelönad av Svenska akademien) samt den härliga diktcykeln Liljor i Saron. I dessa, som äro uttryck för skaldens mystiska[28] världsåskådning, giver han luft åt sin själs trängtan från det jordiskas bojor till frihet och ljus i en översinnlig värld. Denna åskådning framträder i bl. a. sångerna Fången och Kreaturens suckan. — Bland Stagnelii dramatiska arbeten, vilka dock icke voro avsedda att spelas, må nämnas Backanterna, vari ämnet är hämtat från den grekiska gudasagan, det fornnordiska sorgespelet Visbur samt Martyrerna, i vilket händelsen är förlagd till den kristna kyrkans första tid.

Skaldens samlade dikter utgåvos efter hans död av Hammarsköld och hava sedan utgått i flera upplagor.

Erik Sjöberg (född 1794, död 1828) utgav under skaldenamnet Vitalis flera diktsamlingar, i vilka han väl visar sig vara påvärkad av fosforismen men därjämte ådagalägger stor självständighet i fråga om både tankar och uttryckssätt. I flera kvicka satiriska dikter angriper han och skämtar med såväl fosforisternas som göternas överdrifter. Till denna art av hans skaldestycken höra bl. a. Fantasterna på sångens ö och Runan Frej. I andra dikter anslår han en allvarlig, elegisk[29] grundton, såsom i Enslingens klagan, Skaldens tröst m. fl. — Själv hade skalden föga glädje i livet, som för honom var en oavlåtlig kamp mot fattigdom och sjuklighet, vilken i förtid lade honom i graven.

Karl August Nicander (född 1799, död 1839) röjde tidigt rika skaldeanlag. Redan under sin studenttid i Uppsala framträdde han med den dramatiska dikten Runesvärdet och den förste riddaren, skildrande kampen i Norden mellan den döende hedendomen och den framträngande kristna läran. Medlem av Götiska förbundet offentliggjorde han i Iduna sina bekanta Runor (t. ex. Erik Vasas runa). Efter avlagda examina anställdes han vid ett ämbetsvärk i Stockholm men ägnade sin mesta tid åt diktarvärksamhet. År 1826 tilldelades han Svenska akademiens stora pris för sitt lyriska praktvärk Tassos död, i vilken dikt, liksom i den senare utgivna Konung Enzio, han visar sig vara en lyrisk skald av första ordningen. Genom ett understöd av kronprins Oskar blev han i tillfälle att göra en resa till Italien, där han tillbragte några, kanske de lyckligaste månader av sitt liv. Sina intryck från denna färd tolkar han i Minnen från södern samt i Hesperider, en samling poem och noveller. Han har därjämte skrivit flera smärre lyriska dikter, t. ex. Vågen, Aftonen.

Liksom sin vän Vitalis tyngdes Nicander under hela sitt liv av stor fattigdom. För att lindra skaldens armod tilldelades honom under hans sista dagar ett understöd av Svenska akademien. Fyrtio år gammal avled han i Stockholm och jordades vid sidan av Stagnelius.

Kristian Erik Fahlcrantz (född 1790, biskop i Västerås, död 1866) har bl. a. skrivit en större satirisk dikt, Noaks ark, vari han förlöjligar missbildningarna inom samtidens vitterhet. Talrika anspelningar på den tidens förhållanden göra emellertid dikten svårfattlig för vår tid. Fahlcrantz är författare till flera festhymner, däribland den ståtliga »Låt dina portar upp».

Hans Järta (född 1774, död 1847), en av tidevarvets främsta prosaförfattare, tog vid 1809 års riksdag en framskjuten del i danandet av det nya statsskicket. I egenskap av konstitutionsutskottets sekreterare utarbetade han nämligen ordalydelsen i den nya regeringsformen och skrev (tillsamman med Johan David Valerius) den förträffliga motivering, som åtföljde utskottets förslag. I ungdomen en varm vän av politisk frigörelse övergick han sedermera till strängt konservativa grundsatser, som han i talrika tidningsuppsatser ivrigt förfäktade. Vid sidan av sin publicistiska värksamhet bedrev han även historiskt skriftställeri.

[26] Polyfem var en jätte, som skulle skåda rätt fram och därför hade ett enda cirkelrunt öga i pannan.

Tiden 1830-1879.

Med år 1830, då den s. k. liberala rörelsen vinner många anhängare även i vårt land, inledes ett nytt skede i vår politiska historia. Bäraren av de nya idéerna är framför allt tidningspressen, som vid denna tid når en inflytelserik ställning och börjar göra skäl för benämningen »den tredje statsmakten». Den förnämsta bland de många tidningarna är Aftonbladet, vars första nummer utkom i december 1830.

Inflytande från de rådande politiska åsikterna spåras även inom litteraturen. Flertalet av detta tidevarvs nya författare hyllade de liberala tänkesätten, och detsamma var förhållandet med en del av de äldre. I litteraturhistoriskt hänseende betecknar denna period en övergång från romantik till realism (värklighetsskildring). Det är isynnerhet de många romanförfattarna, som sätta denna prägel på diktningen.

Den vetenskapliga forskningen omhuldas, och av mera bekanta vetenskapsmän må nämnas filosofen Kristoffer Jakob Boström, språkforskaren Johan Erik Rydqvist samt naturvetenskapsmännen Elias Fries, Anders Retzius och Anders Johan Ångström.

Bland hävdatecknarna intager Geijer fortfarande främsta platsen, och av nya namn på detta område är Fryxell det förnämsta. Även litteraturhistorien börjar uppmärksammas (Atterbom, se sid. 46 ff.).

Genom folkskolans inrättande (1842) lades grunden till ett folkbildningsarbete, som sedan trots mycket motstånd från åtskilliga personers sida allt mer och mer framskridit, och som även i hög grad främjats av folkhögskolorna och den i våra dagar mycket utbredda föreläsningsrörelsen. Även den högre undervisningen har varit föremål för statsmakternas varma intresse, och genom 1904 års lärovärksstadga ha de allmänna lärovärken reformerats i tidsenlig riktning.

Karl Jonas Love Almquist, som föddes i Stockholm 1793. Fadern var ämbetsman och lantbrukare, modern en dotter till den framstående historikern och tidskriftsutgivaren Karl Kristoffer Gjörwell. Sina litterära anlag hade Almquist ärvt av sin mor; även det veka draget i hans karaktär var ett mödernearv. Det kalla och beräknande i hans natur erinrade däremot om fadern. Ett stort inflytande på honom utövade morfadern, till vilkens berättelser ur historien han i barndomen gärna lyssnade.

Efter en tids studier i Uppsala beslutade Almquist inträda på ämbetsmannabanan. I Stockholm blev han medlem av Manhemsförbundet, ett litterärt sällskap, liknande det Götiska. I de skrifter han vid denna tid offentliggjorde, visade han sig vara Rousseaus lärjunge och Thorilds efterföljare. Genom läsning av framför allt tyska författare (Tieck m. fl.) drogs han dock mer och mer åt den nyromantiska skolan. Som nyromantiker framträdde Almquist i sitt första större värk, Amorina, ett mellanting av roman och drama, vars utgivande under en längre tid förhindrades av farbrodern, biskop Almquist i Härnösand, vilken ansåg, att ett offentliggörande av boken skulle skada honom som ämbetsman. I Amorina, som Almquist älskade högst av alla sina värk, framlägger han nästan alla de idéer, för vilka han i framtiden skulle bli en så ivrig förkämpe. Boken innehåller bl. a. ett häftigt angrepp på läran om människans fria vilja, och författaren själv ansåg den vara »en vass värjudd, ställd på mänsklighetens ömtåligaste nerv». Ett par år efter Amorinas fullbordande tog Almquist emellertid avsked från sitt ämbete och flyttade till Värmland för att där leva som lantbrukare, ingick äktenskap med en bondflicka och kallade sig nu »dannemannen Love Carlsson». — Han tröttnade dock snart vid lantlivet och återvände till Stockholm, där han en tid försörjde sig och familjen med bl. a. renskrivning. Genom vänners bemedling erhöll han en lärareplats och började därefter författa läroböcker. Längre fram lät han även prästviga sig.

Sitt vittra skriftställeri hade han emellertid ej övergivit. År 1833 började han utgiva Törnrosens bok, som innehåller berättelser, dikter, dramatiska arbeten och avhandlingar av olika slag, allt tillsammans utgörande »fria fantasier, berättade på jaktslottet hos herr Hugo Löwenstierna». Bland berättelserna finnas flera präktiga, värklighetstrogna folklivsbilder (Kapellet, Skällnora kvarn m. fl.) samt längre romaner, däribland den av en viss avsiktlig dunkelhet präglade Drottningens juvelsmycke, ett av den svenska nyromantikens yppersta värk. Denna roman skildrar bl. a. Gustav III:s mord och tidsandan under rokokons[30] dagar. Från slutet av 1830-talet blev Almquist en sträng värklighetsskildrare, och av hans arbeten från denna tid må nämnas »byhistorien» Grimstahamns nybygge samt novellen Det går an, vilken väckte ett oerhört uppseende på grund av de från allmänna meningen avvikande åsikter angående äktenskapet han däri uttalade. Ett annat av Almquists mest betydande värk från senare år är romanen Tre fruar i Småland, i vilken han liksom förut i Amorina framhåller, att brottsligheten är en själssjukdom, och att den följaktligen bör behandlas som en sådan.

Av dramerna i Törnrosens bok må nämnas Ramido Marinesco med ämne hämtat från Spanien, det av Atterbom högt beundrade sorgespelet Signora Luna, som skildrar en kvinnlig helgongestalt och har händelserna förlagda till Sicilien, och Svangrottan på Ipsara med motiv från antiken.

Bland de många avhandlingarna märkes särskilt den ypperliga skriften Om svenska fattigdomens betydelse.

År 1841 lämnade Almquist sin lärarebefattning, som han på sista tiden försummat, och ägnade sin tid åt författarskap av varjehanda art. Många av hans artiklar voro synliga i Aftonbladet, i vilket han sedan 1839 varit medarbetare.

Almquists dåliga ekonomi förorsakade, att han råkade i procentarhänder, och 1851 rymde han från Sverge, misstänkt för växelförfalskning och mordförsök på en gammal ockrare. Den senare anklagelsen förblev dock obevisad. Han styrde kosan först till Amerika, där han som tidningsman levde i små förhållanden, och därefter till Bremen, varest han efter ett års vistelse slutade sitt oroliga liv 1866. Sedermera har hans stoft förts därifrån och jordats på Solna kyrkogård utanför Stockholm.

Johan Ludvig Runeberg föddes i Jakobstad i Finland 1804. Såväl fadern, en sjökapten, som modern voro av svensk släkt. Som barn var Johan Ludvig glad och livlig och älskade redan då att ströva omkring i skog och mark. Längre fram blev han en ivrig jägare och fiskare. Under sitt friluftsliv fördjupade han sig i studier av sitt karga fäderneslands sköna natur, som han sedan så ypperligt skildrat i flera av sina dikter.

År 1822 blev Runeberg student i Åbo. Av fattigdom tvingades han inom kort att för en tid avbryta vistelsen vid universitetet. Han tog därför anställning som informator i Saarijärvi vid sjön Päjäne. Under vistelsen här lärde han i grund känna det finska folket och det strävsamma liv människorna förde här uppe i skogarna. Härifrån hämtade han ämnen till många av de sånger han längre fram i tiden offentliggjorde. Sedan han återvänt till Åbo, tog han 1827 magistergraden och förordnades tre år senare till docent vid universitetet, som nu flyttats till Hälsingfors. Samma år utgav han sin första diktsamling, som rönte ett varmt mottagande. I somliga sånger visar hans diktning en viss likhet med Franzéns. Runeberg skildrar på ett naturligt sätt värkligheten och är mera realistisk än flertalet av denna tids författare. Bland dikterna i hans första samling märkes särskilt andra avdelningen, Idyll och epigram, med bl. a. den gripande skildringen av bonden Pavos hårda kamp för brödet. En annan bild ur allmogelivet gav Runeberg i Älgskyttarna, till vilken han fann motiv under sin saarijärvivistelse. Före Älgskyttarna hade han offentliggjort Graven i Perrho, berättelsen om Tomas Hane och hans sex söner, som gåvo sitt liv för fosterlandet. Under den följande tiden kommo i rask följd Hanna, en berättelse från en prästgård på landet, Nadeschda, i vilken han skildrar ryska förhållanden, Julkvällen samt Kung Fjalar, Runebergs ståtligaste dikt, vari han förtäljer om den nordiske konungen, som till straff för sitt trots mot gudarna fick uppleva sina barns undergång. En del av dessa sånger skrev Runeberg i Borgå, där han 1837 blivit lektor.

Sin största berömmelse har Runeberg emellertid vunnit genom Fänrik Ståls sägner, två samlingar mästerliga episk-lyriska dikter, i vilka han besjunger personer och händelser från finska kriget 1808-1809. Det finska folkets fosterlandskärlek och tapperhet torde näppeligen kunna skildras på varmare sätt, än som skett i dessa bilder från den förtvivlade kampen mot den ryska övermakten. Sägnerna tillkommo med långa mellanrum — första delen utkom 1848, andra 1860 — men när samlingen var fulltalig, hade skalden givit en skildring av hela Finland, av både natur och folk.

Runeberg var även författare för teatern, och av hans dramatiska arbeten är tragedien Kungarna på Salamis mest bekant. — Under vistelsen i Hälsingfors var han tillika värksam som tidningsman, och bland hans uppsatser i Hälsingfors morgonblad väckte kritikerna av den samtida svenska litteraturen stort uppseende. Han var också en framstående psalmdiktare, och många av hans psalmer äro intagna i den finska psalmboken.

År 1851 företog Runeberg en resa till Sverge, överallt mottagen på det hjärtligaste. De sista åren av sitt liv nödgades skalden tillbringa på sjukbädden. Ett slaganfall 1863 bröt hans kroppskrafter. Han avled i sitt hem i Borgå den 6 maj 1877.

Karl Vilhelm Böttiger (född 1807, död 1878) framträdde samtidigt som Runeberg med en samling känslofulla, delvis dock något pjunkiga dikter. Av honom är den välkända sången Kväll och frid (»Stilla skuggor»), till vilken Geijer satt musiken. Böttiger var även en framstående översättare samt författare till flera levnadsteckningar, bl. a. över Tegnér, med vilkens dotter han var gift.

Bernhard Elis Malmström (född 1816, död 1865) skrev i sin ungdom några av de vackraste lyriska dikter vår litteratur har att uppvisa. Mest känd är den till formen undersköna, till innehållet något dunkla romansen Vi suckar det så tungt uti skogen? En av Malmströms större dikter, Fiskarflickan på Tynnelsö, påminner något om Tegnérs Axel. Stor berömmelse förvärvade han för sin elegi Angelika liksom för de smärre skaldestyckena Ödmjuker er och Brudsmycket. Han är även bekant som litteraturhistoriker.

Karl Vilhelm August Strandberg (Talis Qvalis, född 1818, död 1877) var i sin ungdom en politisk frihetsskald, som sökte ämnen för sin sång i dagens brännande frågor. Längre fram (efter revolutionsåret 1848) anslog han en lugnare ton och besjöng svenska historiska minnen, varvid hans diktning något kom att påminna om Runebergs. Hans första diktsamling, Sånger i pansar, innehåller bl. a. den djärva sången Vaticinium,[31] som han först uppläste vid en studentfest i Lund, och i vilken han manar sina landsmän att åter gripa till vapen mot Ryssland. Bland dessa tidigare dikter förekommer även den av Otto Lindblad tonsatta Kungssängen. Av Strandbergs övriga dikter må nämnas Birger Jarl, Vasasång, Mitt döda barn, De små nattvardsbarnen m. fl. Under en lång följd av år var han värksam som tidningsman. Han gjorde sig även bemärkt som översättare av den engelske skalden Byrons berättelser på vers. En lång sjukdom fördystrade hans sista år. Han dog, sittande vid sitt skrivbord. Kort förut hade han fullbordat sin svanesång, Tack för god vakt.

Oskar Patrik Sturzen-Becker (Orvar Odd, född 1811, död 1869) var en framstående tidningsman, som vann uppmärksamhet för sina »följetonger» (kåserier). Han var även en fin lyriker och utgav ett par diktsamlingar (Min fattiga sångmö m. fl.). Sturzen-Becker var ock känd som en ivrig anhängare av skandinavismen.

Vilhelm von Braun (född 1813, död 1860) var en av de första skildrarna av vardagslivet och en av realisternas föregångsmän. Hans sånger erinra något om Bellmans, äro ofta humoristiska men på samma gång vemodiga, ibland grovkorniga och av självsvåldig form. Bland de bästa äro de allbekanta Mitt konterfej, Kvinnoögat och Hjälten.

Elias Sehlstedt (född 1808, död 1874) skrev en mängd humoristiska Sånger och visor, i vilka han på ett enkelt och älskvärt sätt besjunger naturen och livet.

Fredrika Bremer (född i Finland 1801, död 1865) har i en rad romaner givit värklighetstrogna skildringar ur svenskt vardagsliv. Hennes förnämsta arbete, Grannarna, en roman i brevform, innehåller många utmärkta karaktärsteckningar, och hon har i densamma givit en förträfflig skildring av livet på en svensk herrgård vid 1800-talets början. Sina romaner, som blivit spridda över hela världen, utgav hon under titeln Teckningar ur vardagslivet. Några av dem äro tendensskrifter,[32] i vilka hon uppträder som en varm kämpe för genomförandet av åtskilliga sociala reformer. Framför allt arbetade hon för att vidga kvinnans värksamhetsfält och grundlade den svenska kvinnorörelsen. Hennes reseskildringar från gamla och nya världen förskaffade henne allmänt erkännande.

Har Fredrika Bremer företrädesvis givit bilder ur den mera bildade medelklassens liv, skildrar däremot tidevarvets andra stora romanförfattarinna,

Emelie Flygare-Carlén (född i Bohuslän 1807, död 1892), den enklare medelklassen och folket. Redan som barn företog hon i faderns, en sjökapten Smiths sällskap vidsträckta färder i den bohuslänska skärgården och blev härigenom tidigt förtrogen med västkustens förhållanden och den befolkning, som hon sedan i sina romaner på ett så mästerligt sätt tecknat. Hennes första skärgårdsskildring, brottmålsromanen Rosen på Tistelön, räknas till det yppersta, som svensk prosadikt hittills åstadkommit. Bland fru Flygare-Carléns övriga västkustberättelser förtjäna att omnämnas Ett köpmanshus i skärgården, hennes största arbete, samt Pål Värning. I Skjutsgossen, som förskriver sig från en något tidigare period än de förut nämnda, förtäljer hon en fattig adelsmans öden. Stort uppseende väckte tendensromanen En natt vid Bullarsjön, i vilken hon angriper det religiösa hyckleriet.

Emelie Flygare-Carlén förebådade realismen och var på sin tid Sverges mest lästa författarinna. Ännu i dag utkomma hennes bästa värk i nya upplagor. Flera av dem äro översatta till främmande språk.

Karl Anton Wetterbergh (född 1804, död 1889) skrev under märket Onkel Adam smärre berättelser, genremålningar, som han lät införa i tidningarna, och när dessa skildringar vunno bifall, fortsatte han med större tendensromaner, såsom Pänningar och arbete, Samhällets kärna, Simon Sellners rikedomar m. fl. En varm människokärlek framlyser ur alla hans skrifter, vilka företrädesvis innehålla bilder ur småstadslivet. I barntidningen Linnéa, som han under många år utgav, skrev han en mängd sagor, poem och berättelser, vilka väckte de ungas förtjusning, och som skriftställare för barn förtjänar Onkel Adam att nämnas vid sidan av Sakarias Topelius.

August Blanche (född 1811, död 1868) har blivit bekant för sina många humoristiska skådespel, som dock mestadels äro utmärkta bearbetningar av franska komedier. De oftast uppförda lustspelen äro Ett resande teatersällskap, Hittebarnet, Herr Dardanell och hans upptåg på landet samt det historiska dramat Engelbrekt och hans dalkarlar. Blanche skrev även några spännande brottmålsromaner, som dock äga föga litterärt värde, samt flera samlingar ypperliga smärre berättelser, Bilder ur värkligheten, i vilka han än humoristiskt, än känsligt skildrar stockholmslivet vid nittonde århundradets mitt, och i vilka han visar sig vara en berättare av rang.

Gunnar Wennerberg (född 1817, död 1901) har i duettsamlingen Gluntarna, till vilka han själv satt musiken, givit ypperliga bilder ur studentlivet i Uppsala under 1840-talet. Språket i Gluntarna närmar sig vardagsprosan, och sångerna påminna mycket om Fredmans epistlar. I de fosterländska hymnerna »Hör oss, Svea!», »O Gud, som styrer folkens öden» äro ävenledes såväl orden som musiken av Wennerberg. I sina Trollrunor har han i versform återgivit gamla sagor och sägner. En lång ämbetsmannabana — han var lektor, landshövding och statsråd — hindrade honom att helt ägna sig åt vitterheten och musiken.

Fredrik August Dahlgren (född 1816. död 1895) är författare till vårt lands oftast uppförda teaterstycke, »tal-, sång- och dansspelet» Värmlänningarna, som i synnerhet i de humoristiska scenerna är förtjänstfullt. Större litterärt värde äga hans »Viser på varmlandske tongmåle» (»Jänta å ja», »Bremsen» m. fl.).

Sakarias Topelius (född 1818, professor i Hälsingfors), Finlands störste författare näst Runeberg. Uttryck för en varm känsla äro hans dikter i samlingarna Ljungblommor, Nya blad och Ljung, vilka bl. a. innehålla de vackra sångerna Vintergatan, Min moder, En liten pilt. Flera av hans visor (Björkens visa, Vid Roines strand m. fl.) ha blivit tonsatta och sjungas allmänt. Som dramatiker har Topelius gjort sig känd genom bl. a. det historiska skådespelet Regina von Emmeritz. Sin största betydelse har Topelius emellertid som berättare, och under sin mer än femtioåriga författarbana utgav han en mängd romaner, noveller, berättelser och sagor, vilka förskaffade honom ett stort antal beundrande vänner på ömse sidor om Bottenhavet. I de högt skattade romancyklerna Stjärnornas kungabarn och Fältskärns berättelser samt den ypperliga berättelsen Hertiginnan av Finland, vilken av många anses som Topelius’ förnämsta värk, har han givit romantiserade skildringar av händelser från storhets- och frihetstiden, och fantasi- och värklighetsskildring smälta i dem samman i innerlig förening. Genom sina åtta böcker Läsning för barn, vilka innehålla berättelser, sagor, visor och små skådespel, har Topelius vunnit barnavärldens beundran, liksom han genom de många romanerna och novellerna erövrat ungdomens hjärtan. Under sina sista år mottog den åldrige skalden många förtroliga brev från finska och svenska barn, vilka ville med egna ord framföra sitt tack till honom för allt vad han under sin långa levnad givit dem. Han avled på sin villa Björkudden utanför Hälsingfors 1898.

Anders Fryxell (född 1795, kyrkoherde i Värmland), Sverges mest läste och näst Geijer mest berömde hävdatecknare, utgav i fyrtiosex delar Berättelser ur svenska historien, i vilka han redogör för fosterlandets öden till år 1772. Fryxell utgav sin historia »till ungdomens tjänst», och i synnerhet värkets sex första delar ha blivit en mycket omtyckt ungdomsläsning. De efterföljande äro utförligare, och i dem framlägger han flera nya åsikter, vilka åstadkommo livliga meningsutbyten. Ända till sin död (1881) fortsatte han sitt historiska författarskap, och då hade mer än femtio år förflutit, sedan första delen av hans historia utkom.

Lars Johan Hierta, grundläggaren av Sverges politiska press. Han var född 1801 och inträdde efter avslutade studier på ämbetsmannabanan, som han dock snart lämnade. Tillsammans med Crusenstolpe utgav han därefter en riksdagstidning, och ett par år senare utkom i december 1830 under Hiertas ledning Aftonbladets första nummer. I sin tidning förde Hierta en skarp strid med Karl Johan och regeringen, och följden blev, att hans blad indrogs flera gånger, men det utkom alltid omedelbart efter indragningen under ett något förändrat namn. I Aftonbladets redaktion medvärkade en stor del av 1830-1840-talets mera framstående författare. Hierta kvarstod som tidningens utgivare till år 1851 men var värksam på flera andra områden till sin död 1872.

Magnus Jakob Crusenstolpe (född 1795, död 1865), vilken med iver deltog i de politiska striderna. I början stod han på regeringens sida men övergick sedan till motståndarna. Crusenstolpes artiklar äro alltid skarpa till innehållet och i språkligt hänseende förträffliga. Av hans romaner, i vilka värkliga händelser och ren dikt äro förvillande sammanblandade med varandra, äro Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverge samt Karl Johan och svenskarna mest kända.

Bland de svenska författare som framträdde i mitten av 1800-talet, har ingen blivit mera berömd än

Viktor Rydberg, vilken föddes 1828 i Jönköping. Fadern var föreståndare för stadens kronohäkte, och modern, vid vilken sonen var mycket fästad, utövade barnmorskeyrket. Då Viktor var sex år gammal förlorade han henne, i det hon bortrycktes av koleran. Sin mor bevarade han städse i tacksamt minne, och henne har han besjungit i några av sina vackraste dikter (Träsnittet i psalmboken m. fl.). Efter avslutade skolstudier i fädernestaden och i Växjö nödgades Viktor Rydberg av fattigdom att taga anställning som informator och innehade en tid sådan plats på Kållandsö. Där stiftade han bekantskap med utgivaren av Göteborgs handels- och sjöfartstidning, S. A. Hedlund, vilken erbjöd honom anställning i tidningens redaktion. Rydberg, som vid denna tid umgicks med tankar på att utvandra till Amerika, slog dessa planer ur hågen och antog Hedlunds erbjudande. Umgänget med Hedlund blev av utomordentlig betydelse för Rydbergs utveckling. I Handelstidningen skrev han en mängd artiklar i olika ämnen, och där lästes i slutet av 1850-talet som följetong flera av hans mest berömda värk, bland dem romanerna Fribytaren på Östersjön, i vilken han skildrar sjörövarliv och häxförföljelser under 1600-talet, och Den siste atenaren, vari han på ett mästerligt sätt förtäljer om den döende hedendomens kamp mot den alltmer framträngande kristendomen. Kort efter publicerandet i tidningen utkommo dessa romaner i bokform. Från denna tid förskriver sig även den poesifyllda novellen Singoalla, en sagodikt från digerdödens dagar, i vilken berättas om kärleken mellan en ung sigenerska och en kristen riddare. Denna berättelse är ett av Rydbergs mest betydande värk. Bokens romantiska stämning samt utsökta skildringar från skogen med dess hemlighetsfullhet ha gjort Singoalla till den mest lästa av Viktor Rydbergs böcker.

Under 1860-talet deltog Rydberg med iver i de då pågående religiösa fejderna, och under denna tid utkom hans bok Bibelns lära om Kristus, vilken väckte ett oerhört uppseende och framkallade skarpa meningsutbyten. Genom detta värk och dess följdskrifter har emellertid Rydberg erövrat en av de främsta platserna bland svenska teologiska skriftställare. Från denna tid förskriver sig även det kulturhistoriska arbetet Medeltidens magi.

Under det följande årtiondet, 1870-talet, blomstrade åter hans skönlitterära och historiska författarskap. Då tillkom den lilla vackra julberättelsen Lille Viggs äventyr på julafton, och efter en resa till Italien utgav han de formfulländade konsthistoriska skildringarna Romerska dagar. Samtidigt fullbordade han sin ypperliga översättning av den tyske skalden Goethes berömda värk Faust. Efter denna resa tillkom också flertalet av de djuptänkta och formrena Dikter, vilka i början av 1880-talet samlade utgåvos i bokform. Bland dem märkas de bekanta skaldestyckena Dexippos, Snöfrid, Träsnittet i psalmboken, Älvan till flickan, Prometeus och Ahasverus samt Kantaten[33] vid Uppsala universitets jubelfest 1877. I en i början av 1890-talet utgiven andra samling dikter lästes de vackra sångerna Barndomspoesien samt Den nya grottesången, i vilken senare skalden med skärpa vänder sig mot barnarbetet i fabriker. Rydbergs sista större skönlitterära värk, Vapensmeden, »hägringar från reformationstiden», behandlar ett ämne, erinrande om Den siste atenarens, och skildrar brytningen mellan katolicism och luterdom i Sverge. I denna berättelse förekomma vackra naturskildringar från Vättern och jönköpingstrakten samt de undersköna sångerna Harpolekaren och hans son samt Betlehems stjärna.

De senare åren av sitt liv sysslade Rydberg företrädesvis med kultur- och konsthistoriskt samt mytologiskt[34] författarskap, och till ungdomens tjänst hade han redan 1887 utgivit Fädernas gudasaga.

Sedan Rydberg i över tjugu år värkat i Handelstidningen, anställdes han som föreläsare, först i Göteborg och sedan i Stockholm, där han 1884 blev professor i kultur- och konsthistoria vid högskolan.

Viktor Rydberg var en orädd kämpe i striden för sanning och människoväl. Under sina senare år var han allmänt erkänd som en av vårt kulturlivs främste, och det inflytande han utövat, är större än flertalet andra svenska diktares. Den ställning han intog, erinrar i hög grad om Geijers, och även mångsidigheten i hans författarskap för tanken hän till denne. Viktor Rydberg avled på sin villa Ekeliden i Djursholm 1895.

Karl Georg Starbäck (född 1828, död 1885) skrev historiska romaner, påminnande om den brittiske författaren Walter Scotts böcker. Mest berömda äro Starbäcks medeltidsskildringar, Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Bosson Sture. Han är tillika känd som hävdatecknare.

Frans Hedberg (född 1828, död 1908) var en värderad skådespelsförfattare, som bl. a. skrivit det ofta uppförda historiska dramat Bröllopet på Ulvåsa med ämne från Birger jarls dagar. Han har därjämte utgivit lyriska dikter och noveller, en del av dessa skildrande livet i skärgården (Från skärgården och fastlandet m. fl.).

Under 1860-talet fanns i Uppsala en litterär förening, Namnlösa sällskapet. Flera av dess medlemmar kommo i framtiden att intaga en bemärkt plats i vår vitterhetshistoria. I synnerhet blev detta fallet med

Karl Snoilsky (född 1841, död 1903), som i nyssnämnda sällskaps skrifter offentliggjorde sina första sånger. Genom dem vann han många beundrare, framför allt bland ungdomen. I hans år 1869 utgivna Dikter förekomma färgrika bilder från södern och varma hyllningssånger till de danska och polska folken, som under 1860-talet kämpade för sin frihet. Därefter följde hans ypperliga Sonetter, och i de följande diktsamlingarna kommo efter hand hans berömda Svenska bilder, i vilka han besjunger ämnen ur Sverges historia på ett sätt, som för tanken hän till Fänrik Ståls sägner. Djup förståelse för arbetsklassen och dess behov visar han i de sociala dikterna Den tjänande brodern, I porslinsfabriken m. fl. Som formkonstnär räknas Snoilsky till våra främsta. Från slutet av 1870-talet vistades han en längre tid i utlandet, företrädesvis i Italien. År 1890 utnämndes han till överbibliotekarie vid kungliga biblioteket och innehade denna befattning till sin död.

Karl David af Wirsén (född 1842, död 1912) har utgivit flera samlingar vackra dikter (Toner och sägner, Under furor och cypresser m. fl.), de flesta med religiöst innehåll. Dessutom har han skrivit levnadsteckningar över bortgångna svenska författare och varit en värksam kritiker.

Av Namnlösa sällskapets övriga medlemmar må nämnas Edvard Bäckström (född 1841, död 1886), av vilken vi äga fina lyriska dikter (Gossen och bibeln, Vid Fredrikshald, Vackert språk m. fl.) och dramatiska alster (tragedien Dagvard Frey); Pontus Vikner (född 1837, död 1888), som är författare till de religiösa novellerna Min moders testamente, Mantegnas ängel m. fl.; Ernst Björck (född 1838, död 1868) och K. L. Östergren (»Fjalar», född 1842, död 1881), båda framstående lyriker, samt Nils Petrus Ödman (född 1838, död 1912), vilken var sällskapets humorist. Han har utgivit Reseskildringar och Ungdomsminnen samt åtskilliga berättelser, bland dem den dråpliga Min första kondition.

[30] Rokoko, en fransk dekorationsstil, med förkärlek använd under 1700-talet.

Realismen
(1879-1890).

De värklighetsskildrare som föregående tidsskede har att uppvisa, voro föregångsmän till den litterära riktning, realismen eller naturalismen, som från och med 1870-talets slut under ett tiotal år blev den förhärskande i vårt land. Striden mellan efterromantikens män och »det unga Sverge», den vanliga benämningen på den nya riktningens förkämpar, nådde då sin höjdpunkt, och 1879, då Strindberg utgav sin roman Röda rummet, brukar betecknas som den svenska realismens begynnelseår.

Denna periods författare visa en stark påvärkan från den samtida franska (Hugo, Zola) och dansk-norska (Brandes, Ibsen, Björnson) litteraturen, och i sina skrifter behandla de ofta sociala, religiösa och politiska spörsmål, varvid den bestående samhällsordningen icke sällan blir föremål för en ganska hårdhänt granskning.

Realisterna använde företrädesvis den obundna formen i sin diktning, och de lyriska diktsamlingar som under denna tid utkommo, hade merendels någon av förra tidevarvets män till författare.

August Strindberg (född i Stockholm 1849), vilken vid 1860-talets slut framträdde med några mindre betydande dramatiska alster. År 1872 väckte han uppmärksamhet genom skådespelet Mäster Olov, »den svenska litteraturens yppersta historiska drama», i vilket skalden framhåller sin »bitterhet över avfallet inför livet och kompromissen[35] med värkligheten». Skådespelet, som han förgäves hembjöd till kungliga teatern, har händelserna förlagda till reformationstidevarvet men behandlar under 1880-talet på dagordningen stående frågor. Sedan Strindberg fullbordat detta drama, värkade han ett par år som tidningsman och tjänstgjorde därefter en längre tid i kungliga biblioteket. Härunder utgav han sin första novellsamling (Från Fjärdingen och Svartbäcken), i vilken kan skildrar sin tids studentliv i Uppsala, där han vistats åren 1867-1872. Härefter följde 1879 den uppseendeväckande romanen Röda rummet, bilder ur artist- och författarlivet, »en bitande satir över hela det dåvarande samhället och av en dittills osedd djärvhet i värklighetsskildringen».

Under den följande tioårsperioden företer Strindbergs författarskap en rik blomstring. Förutom kulturhistoriska värk (Gamla Stockholm, Svenska folket) förskriva sig från denna tid medeltidsdramerna Gillets hemlighet (med ämne från Uppsala domkyrkas byggnadshistoria) och Herr Bengts hustru, vidare det satiriska sagospelet Lycko-Pers resa samt sorgespelen Fröken Julie och Fadren, vilket sistnämnda anses som den »svenska litteraturens yppersta modärna drama, så stort i sin orimlighet, så överväldigande i sin brustenhet, dystert skönt som en åsknatt, tyngd av blixt och mörker». Den kritik för vilken några av Strindbergs värk blivit utsatta, framkallade hans kvicka satirsamling Det nya riket. Från denna tid äro vidare att anteckna de historiska berättelserna Svenska öden och äventyr, innehållande flera av hans bästa alster, novellsamlingarna Utopier i värkligheten (med den vackra fredsnovellen Samvetskval) och Giftas, vari han behandlar äktenskapet och kvinnofrågan. Under denna period utgav han även en samling präktiga Dikter, mest satiriska, det självbiografiska arbetet Tjänstekvinnans son (4 delar), de ypperliga skärgårdsbilderna Hemsöborna, som av många anses för Strindbergs förnämsta värk, Skärkarlsliv och I havsbandet samt dessutom en mängd smärre dramer, berättelser, reseskildringar m. m.

Under 1890-talet följde ett avbrott i Strindbergs litterära värksamhet, och han sysslade en tid med naturvetenskapliga studier, företrädesvis inom kemiens område. Under dessa år, som han tillbragte i utlandet (mestadels i Schweiz, dit han flyttat i medlet av 1880-talet), genomgick han en betydelsefull andlig kris, och i de självbiografiska arbeten som han sedan utgav (Inferno, Legender), ger han skildringar av sitt upprörda själstillstånd under denna period.

Sedan återvände Strindberg till fosterlandet och återupptog sitt avbrutna skönlitterära författarskap. I en mängd dramer har han givit levande bilder ur vår historia allt ifrån folkungatiden ända till det gustavianska tidevarvet. Hans karaktärsteckningar över historiens personligheter avvika dock stundom ganska mycket från såväl hävdatecknarnas som andra författares. På grund härav har man tvistat om några av dessa skådespels värde, på samma gång man erkänt, att andra av dem (såsom t. ex. Gustav Vasa, Erik XIV) fullt ut torde kunna jämställas med de bästa av hans tidigare historiedramer. I andra skådespel från detta skede har han hämtat motiven dels ur samtidens liv, dels ur sagan (Brott och brott, Påsk, Till Damaskus, Kronbruden, Svanevit, Ett drömspel, Svarta handsken m. fl.).

Flera av Strindbergs prosaberättelser från senare år ha även varit föremål för mycket skarp kritik. Särskilt gäller detta hans samhällsskildringar från sekelskiftet (Götiska rummen, Svarta fanor). Strindbergs berättarkonst når dock i dessa böcker samma styrka som i hans tidigare värk. Så är även förhållandet med hans Sagor, den självbiografiska boken Ensam, flera av de historiska berättelserna i samlingen Nya svenska öden och den vackra skärgårdsskildringen Fagervik och Skamsund, som dessutom innehåller några dikter (Trefaldighetsnatten, Ordalek och småkonst), vilka höra till pärlorna i svensk poesi.

Som dramatiker intar Strindberg en plats vid sidan av världslitteraturens främsta (Shakspere, Ibsen), men även som berättare överträffas han näppeligen av någon. Kraftigt och målande har han tecknat situationer och händelser, och i språkligt hänseende är han en nydanare. — Vid olika tillfällen har han förfäktat de mest olika åskådningar, och dels på grund härav, dels till följd av andra orsaker ha såväl hans diktning som hans person varit utsatta för motståndares häftiga angrepp, vilket i sin ordning bidragit till att även han mången gång i sina skrifter blivit onödigt skarp och bitter.

På sin sista födelsedag, den 22 jan. 1912, blev Strindberg föremål för en storartad hyllning, vari representanter för alla samhällsklasser deltogo, och till honom överlämnades då en större pänningsumma, som insamlats genom en nationalsubskription. Största delen härav anslog han till välgörande ändamål. Några månader därefter (14 maj 1912) avled Strindberg och begrovs under högst ovanliga ärebetygelser.

Strindberg var en revolutionär natur, påminnande om Thorild och Almquist, och hans betydelse för svensk vitterhet kan närmast jämföras med deras.

Anne-Charlotte Edgren-Leffler (född 1849, död 1892) med några smärre noveller, som dock offentliggjordes anonymt. Först i början av 1880-talet utgav hon under eget namn berättelsesamlingen Ur livet, vilken erhöll en storartad framgång. Samma titel använde hon sedermera för alla sina roman- och novellböcker. Såväl i dessa som i några skådespel (Hur man gör gott, Sanna kvinnor m. fl.) nagelfor hon sin tids samhällslyten. I en enkel och klar stil tecknade hon med skarpa linjer livet inom Stockholms borgerliga värld. »Den modärna samhällsmänniskans slitningar och konflikter äro i hennes bästa värk skildrade med en aldrig störd behärskning och med ett allvar, som ofta värkar storslaget och imponerande.»

Albert Ulrik Bååth (född i Skåne 1853, död 1912) vilkens första samling Dikter utkom samtidigt med Röda rummet, och liksom denna roman vittnade de om en ny tids inbrytande. Bååths vers värkar något kärv och omusikalisk, beroende bl. a. därpå, att den ofta avviker från den i äldre poesi vanliga regelbundenheten i såväl versraderna som i strofens byggnad. Men även innehållet var något nytt. Bååth hämtade sina ämnen ur den värklighet som omgav honom och gav lättfattliga bilder ur folkets liv och ur naturen. En varm medkänsla för samhällets styvbarn ger sig till känna i flera av hans dikter.

Bååth är en av de författare som infört landskapsskildringen i den svenska dikten. Framför någon annan är han den skånska slättens skald, och hans skildringar från Skåne torde hittills vara oöverträffade. I ett av sina senare skaldestycken (Kärlekssagan på Björkebärga) har han behandlat Wivallius’ kärlekshistoria (se sid. 19). Bååth idkade även kulturhistoriskt författarskap och har till svenska överflyttat fornisländska sagor och dikter (Nials saga m. fl.).

Har Bååth i sin vers företrädesvis skildrat det skånska landet, så har däremot

Viktoria Benedictsson (Ernst Ahlgren, född 1850, död 1888) i sina prosaberättelser tecknat det skånska folket, med vars liv, seder och tänkesätt hon var synnerligen väl förtrogen. Hennes värksamhet som författare omfattade en tidrymd av endast fyra år, och därunder utgav hon förutom berättelsesamlingarna Från Skåne samt Folkliv och småberättelser de större romanerna Pängar och Fru Marianne. Samma år hon dog, utkom en ny samling Berättelser och utkast. Högst når Ernst Ahlgren, vilken signatur hon alltid använde, i sina skildringar av allmogen, men även hennes teckningar ur andra samhällsklassers liv höra till det bästa av svensk vitterhet. Om en varm kärlek till mänskligheten och allt levande vittna många av hennes skrifter. Under de sista tio åren av sin levnad plågades Viktoria Benedictsson av svåra lidanden, men det oaktat präglar en frisk humor flera av hennes berättelser. Ofta framhåller hon i dem arbetets välsignelse, och i arbetet fann hon själv den lycka som beskärdes henne här i livet. Ernst Ahlgrens efterlämnade utkast och skrifter (romanen Modern, novellsamlingen Efterskörd och skådespelet Den bärgtagna) fullbordades och utgåvos av hennes förtrogne vän och biograf,[37] skriftställaren Axel Lundegård. Med denne hade hon tidigare samarbetat, och tillsammans hade de utgivit skådespelet Final. Den skildring av Viktoria Benedictssons liv och författarvärksamhet, som Lundegård efter hennes död utgav, grundade sig på hennes egna brev och anteckningar och kan därför sägas till stor del vara en självbiografi.

August Bondeson (född 1854, död 1906) har i några humoristiska berättelser (Allmogeberättelser, I Glimminge och Kröplinge, M. V. K. m. fl.) givit bilder ur allmogelivet i Halland. I den större berättelsen John Chronschoughs memoarer, en satirisk tidsbild från 1860-talet, har han dråpligt tecknat en inbilsk och självmedveten bondpojkes vistelse vid seminarium och första år som lärare.

Bondeson var tillika en nitisk upptecknare av sagor och visor, som ännu leva på allmogens läppar, och frukten av detta hans arbete föreligger i de på 1880-talet offentliggjorda Svenska folksagor och Historiegubbar på Dal samt den ett tjugutal år därefter utgivna August Bondesons visbok.

Karl Josef Alfred Hedenstierna (född 1852, död 1906), som under märket Sigurd skrev muntra veckokrönikor i tidningspressen. Småstädernas medelklass skildrade han i flera berättelser, men oftast hämtade han motiven ur Smålands allmogeliv. Samlade utgåvos dessa berättelser sedermera under titlarna Livsbilder ur svenska hem, Svenskt vardagsliv och Kaleidoskop. Något egentligt konstvärde äga Sigurds berättelser icke, men de präglas icke sällan av en harmlös kvickhet, ett burleskt[38] skämtlynne och ett öppet sinne för gammaldags kärnfullhet.

Gustav af Geijerstam (född 1858, död 1909) en av de främsta platserna. Han började sin författarbana med några allvarliga berättelser ur det dagliga livet (novellsamlingarna Gråkallt och Fattigt folk, uppsalaberättelsen Erik Grane, romanen Pastor Hallin och allmogeskildringarna Kronofogdens berättelser). Efter dessa följde flera skådespel, såsom komedien Aldrig i livet och bondepjäserna Per Olsson och hans käring samt Lars Anders och Jan Anders.

Vid mitten av 1890-talet inträdde en viss förändring i Geijerstams författarskap. Han blev från denna tid alltmer en hemmets och familjelivets diktare, och i sina följande värk söker han förklara de intimaste dragen i människosjälens liv. Denna nya riktning inleddes av romanen Medusas huvud, vilken följdes av novellsamlingen Kampen om kärlek, den dystra brottmålshistorien Vilse i livet, ett av Geijerstams bästa värk, skärgårdsberättelsen Det yttersta skäret samt äktenskapsskildringarna Äktenskapets komedi, Lyckliga människor och Boken om lillebror, vilken sistnämnda gjorde sin författare ryktbar och mottogs med ett bifall, som sällan kommit ett svenskt litterärt värk till del. I såväl denna bok som flera andra, särskilt i den käcka Mina pojkar, framstår Geijerstam som en ojämförlig tecknare av barnens liv. Bland hans övriga böcker må nämnas äktenskapshistorien Kvinnomakt, den präktiga men hemska värklighetsskildringen Nils Tuvesson och hans moder, Själarnas kamp, i vilken han ger bilder från den nutida affärsvärlden, och Farliga makter, skildringar med det samtida politiska livet som bakgrund. I sina »romaner från gamla dagar» (Karin Brandts dröm, Bröderna Mörk, Den gamla herrgårdsallén) har han tecknat svenskt herrgårdsliv vid förra århundradets mitt.

Den medkänsla för människans fröjder och sorger, som ger sig till känna i de flesta av Geijerstams skrifter, och hans i allmänhet klara och lättfattliga framställningssätt, ha gjort honom till en icke blott i Sverge utan även i utlandet gärna läst författare.

Karl August Tavaststjerna (född i Finland 1860, död 1898) gjorde sig först uppmärksammad genom en samling lyriska dikter (För morgonbris). I såväl dessa som flera följande prosaarbeten (Marin och genre m. fl.) tecknar han med förkärlek havet, med vilket hans eget oroliga och trotsiga sinne företedde en viss likhet. Efter några år följde den av en vemodig stämning präglade berättelsen Barndomsvänner, varmed realismen gjorde sitt intåg i Finland, skådespelet Affärer, samt romanerna Hårda tider, med ämne från nödåret 1867, Kvinnoregemente och En patriot utan fosterland. Sin egen barndoms historia förtäljer han i boken Lille Karl. Främst i formellt hänseende stå hans arbeten från senare år. Bland dem märkes den stora epopén[39] Laureatus, i vilken han skildrar ett diktaröde. Ett tungt svårmod framlyser i flera av hans skrifter.

Tavaststjerna var en lyriker med realistisk läggning och räknas som den främste av det yngre Finlands diktare. Näringsbekymmer och andra olyckor förbittrade hans liv, som han mestadels tillbragte på resor. Under sina sista år fann han en knapp bärgning i pressens tjänst.

Ola Hansson (född 1860) började som realist men har sedan anslagit andra toner. I flera samlingar stämningsfulla dikter har hån strävat efter att »säga det osägbara, att återge det djupaste och innerligaste i känslolivet», under det att han i andra skildrat det skånska landskapets natur (diktsamlingen Notturno[40], prosaskisserna Sensitiva amorosa). I några realistiska noveller (Fru Ester Bruce, Före giftermålet, En uppfostrare) äro även motiven hämtade från Skåne. Tidigt begav sig Ola Hansson till utlandet och har sedan mestadels vistats i Tyskland, där han på tyska offentliggjort en mängd arbeten av skilda slag. Mest bemärkt har han blivit som litterär essayförfattare.[41] De flesta av dessa alster har han sedan även utgivit i hemlandet. Ganska mycken uppmärksamhet väckte de egenartade små prosaskisserna Ung Ofegs visor, och i ännu högre grad blev detta fallet med den självbiografiska romanen Resan hem, vari han häftigt angriper de litterära förhållandena i Sverge. Efter en i början av 1900-talet genomgången inre kris utgav han diktsamlingen Det förlovade landet, i vilken den känslige stämningsdiktaren även visar sig vara en uddig satiriker. Denna samling följdes snart av Nya visor och På hemmets altare, i vilka hans gamla diktaråder väller stark och stämningsmättad som förr.

Ola Hansson är den mest ingående själsskildraren bland svenska lyriker. I anslutning till innehållet är hans vers mjuk, smidig och melodisk. Formen är konstfull men sällan regelbunden; takten och raderna växla. Bland svenska författare är Ola Hansson den förste som i större utsträckning använt den fria, orimmade versen. Även som prosaist är han berömd. Ofta är hans språk dock ganska mycket bemängt med danska ord och uttryck. — Den skånska riktning som vid 1900-talets början gjorde sig bemärkt i vår vitterhet, har i Ola Hansson sin lärofader och föregångsman.

Axel Lundegård (född 1861), en av realismens ivrigaste förkämpar, debuterade med en samling noveller, I gryningen, vari han skildrade en del förhållanden i studentlivet. Som förut nämnts, samarbetade han en tid med Ernst Ahlgren, vilkens liv han tecknade i den omtalade biografien Victoria Benedictsson. Hennes livshistoria ligger också till grund för Lundegårds roman Elsa Finne, vilken väckte ett stort uppseende. Av hans övriga förträffliga teckningar ur nutidslivet må särskilt nämnas romanerna Titania, Prometeus, Asra, Känslans rätt.

Lundegårds historiska intresse har emellertid alltmer dragit hans håg åt historisk-romantisk diktning. I den stora romancykeln Struensee har han tecknat den från Danmarks historia bekante äventyraren och statsmannen med samma namn. Från kalmarunionens dagar har han hämtat motiven till de pittoreska[42] medeltidskrönikorna Drottning Margareta, Drottning Filippa och Drottning Cilla.

Karl Alfred Melin (född 1849) står i litterärt hänseende närmast Namnlösa sällskapets skalder. Han är en fin lyriker, som gärna besjunger ämnen ur sagan, historien och naturen. Melin debuterade med diktcykeln Humleplockningen, i vilken han låter flera personer, vilka äro sysselsatta med att plocka humle, under arbetet förtälja var sin berättelse eller föredraga en visa. I diktcykeln förekommer den bekanta sången Signes visa. Denna och flera andra av hans dikter ha blivit tonsatta. Högst har Melins diktning likväl nått i de av en frisk humor präglade Skärgårdsbilder, vilka ingå i hans båda samlingar Dikter, men som även utkommit i en särskild volym. I dessa ger han präktiga teckningar ur kustbefolkningens liv. För övrigt har Melin gjort sig känd som dramatiker (sagospelet Snövit, Versdramen Vid Breitenfeld), och som en lycklig författare för ungdomen framstår han i äventyrsböckerna De svarta vikingarnas saga och Tjuvbandet i Dägerö skärgård.

Ernst Josephson (född 1851, död 1906) har som målare gjort sig ett berömt namn i vår konsthistoria, men han var även en betydande lyriker, som i ett par samlingar dikter (Svarta rosor och Gula rosor, sedan utgivna i en volym under titeln Svarta rosor och gula), med färgrikedom, naivitet och ett varmt hjärta besjöng skilda ämnen. Särskilt äro hans bilder från södern och ett par grupper barnvisor, av vilka han i den ena förtäljer sina egna barndomsminnen, utmärkande för Josephsons diktning. Stundom hämtade han motiven från naturen, men vanligen är det människan, som är föremål för hans ibland muntert klingande men oftare sorgsna och svårmodiga sång. En obotlig sjukdom bröt i slutet av 1880-talet hans kraft och stäckte hans konstnärsbana.

Bland övriga författare, som debuterade under 1880-talet, märkas lyrikern Daniel Fallström (född 1858), vilken i flera diktsamlingar (I gyllenrött, Vita syrener m. fl.) besjungit naturen (företrädesvis Stockholms och skärgårdens), livsglädjen och kärleken; Alfhild Agrell (född 1849), som utgivit av Ibsen påvärkade dramer (Räddad, Dömd) och humoristiska berättelser från Norrland (Hemma i Jockmock, Nordanfrån); Mathilda Roos (född 1853, död 1908), vilkens i början realistiska diktning under senare år blev alltmera religiöst färgad (berättelserna Höststormar, Helgsmåls-klockan, Vit ljung m. fl.); Hilma Angered-Strandberg (född 1855), som berättat om svensk-amerikanernas liv i den nya världen (Den nya världen) och här hemma (Hemma); Georg Nordensvan (född 1855), en av vår tids främsta konsthistoriker (Svensk konst och svenska konstnärer, Konsthistoria m. fl.), som även i skönlitterära värk (Figge) skildrat konstnärernas liv, samt finländaren Jakob Ahrenberg (född 1847, död 1914), vilken utgivit präktiga bilder från östra Finland, bland dem den förträffliga boken Hihuliter, som skildrar religiösa rörelser på finska landsbygden, samt novellerna Från Karelen och Familjen på Haapakoski, i vilken han visar, hur fosterlandskänslan förslappas hos finländare i rysk tjänst.

[40] Notturno = nattstycke, nattlig kyrksång, musikstycke av drömmande karaktär.

[41] Essay (eller essä) = uppsats över någon fråga, som står på dagordningen.

Nyidealismen
(tiden efter 1890).

Vid 1890-talets början framträdde flera skriftställare, som hyllade bl. a. den åsikten, att realisterna alltför troget skildrade värkligheten, framför allt vardagslivets skuggsidor, och därigenom värkade hämmande på livsglädjen. De nya åsikternas förkunnare ansågo, att i dikten borde fantasien och känslan komma till större rätt, och i denna nya, mera idealistiska[43] riktning utvecklades litteraturen under det förra århundradets sista decennium. Flera av de vid sekelskiftet framträdande författarna äro dock direkta arvtagare icke blott av dessa nya idéer utan även av realismen, och ofta märker man i den yngsta diktargenerationens skrifter, huru de båda strömningarna realism och idealism mötas.

Såväl den bundna som den obundna formen är mycket omhuldad, och av prosakonst sättes i allmänhet den korta novellen främst. Först under de allra sista åren ha de stora samhälls- och livsskildringarna åter börjat se dagen.

Tekniken och språkbehandlingen ha utvecklats i samma grad som poesien, och i allmänhet kan sägas, att författarna ha ägnat stor uppmärksamhet åt den yttre formen.

Verner von Heidenstam (född 1859), vilken i ungdomen företog vidsträckta resor i södern och österlandet. Först ämnade han utbilda sig till målare men slog snart dessa tankar ur hågen och utgav kort efter sin återkomst till fosterlandet sin första samling dikter, Vallfart och vandringsår, som väckte ett utomordentligt uppseende och inledde det nya skedet i den svenska litteraturens historia. En yster livsglädje och en naiv dyrkan av skönheten äro det utmärkande för dessa dikter. Motiven har han till stor del hämtat från det gamla österlandet, vilket han också praktfullt tecknar i turistromanen Endymion och i det stora eposet Hans Alienus, en fantastisk berättelse om en pilgrimsfärd genom olika tider och länder för att finna skönheten i dess högsta tillvaro. Hans andra samling Dikter innehåller flera vackra sånger om och till hembygden (Tiveden, Hemmet m. fl.). Heidenstams lyriska alstring under de senaste tjugu åren innefattas i en samling Nya dikter, vars inledningssång är den stora, om Tegnérs Svea påminnande diktcykeln Ett folk. Till denna cykel har tonsättaren Vilhelm Stenhammar satt en melodi, vilken värdigt sluter sig till orden, och som gjort isynnerhet den ståtliga inledningssången Sverge allmänt bekant och sjungen i vida kretsar.

För sin senare diktning har Heidenstam emellertid företrädesvis valt prosaformen och hämtat motiven ur fäderneslandets historia. Så äro kung Karl och hans gossar blå hjältar i de båda berättelsesamlingarna Karolinerna, och i Heliga Birgittas pilgrimsfärd har han givit en levande bild av vår medeltidshistorias märkligaste religiösa personlighet. Denna boks naturskildringar från Vättern och österlandet stå ej efter dem i hans tidigare romaner. Efter ett par samlingar smärre noveller (Sankt Göran och draken, Skogen susar) följde Heidenstams hittills mest omfattande värk, den stora romancykeln Folkungaträdet, av vilken ännu endast föreligga två delar, nämligen Folke Filbyter, en storslagen skildring från vår historias gryningstid, då hedendom och kristendom brötos mot varandra, och Bjälboarvet, berättelsen om bjälbojarlens söner och det svenska folket under deras tidevarv. För Sverges barn har han skrivit läseboken Svenskarna och deras hövdingar.

Dessutom har Heidenstam utgivit reseskildringar, och sin uppfattning i litterära, konsthistoriska och andra frågor har han framlagt i en mängd smärre skrifter (Renässans, Tankar och teckningar m. fl.), som han vid olika tillfällen offentliggjort.

Heidenstams prosa utmärkes av stor klangfullhet, manlighet och knapphet i ordvalet. Satserna äro vanligen korta men målande. Gärna använder han gamla märgfulla, hittills halvt glömda ord. Som lyriker når han om möjligt ännu högre. Hans vers är bildrik och taktfast. Den regelbundna strofen använder han jämförelsevis sällan utan vanligen en fortlöpande jambisk vers med långa rader. Den har inte samma musikaliska tycke som Frödings och är därför mera sällan sångbar. Hos flera av våra yngre diktare märkes en tydlig påvärkan från Heidenstam.

År 1913 invaldes Heidenstam i Svenska akademien, och 1916 erhöll han nobelpriset i litteratur.

Oskar Levertin (född 1862, professor vid Stockholms högskola, död 1906) började sin författarvärksamhet med några i realistisk riktning skrivna berättelser (Småmynt, Konflikter) men övergick sedan till Heidenstams ståndpunkt och stod vid hans sida i kampen för den nya riktningen i litteraturen. Övergången betecknas av den vemodsfyllda själsskildringen Livets fiender, berättelsen om en sliten, dödsjäktad drömmares kamp och undergång. I såväl denna som flera andra av Levertins böcker förekomma även vackra stämningsbilder från Stockholm. Samtidigt med Livets fiender utkom hans första samling dikter, Legender och visor, som innehåller sånger, vilka räknas till det yppersta som hittills formats på svenskt tungomål (En gammal nyårsvisa, Monika, Florez och Blanzeflor m. fl.), och hans följande diktböcker (Nya dikter, Dikter, Kung Salomo och Morolf) bära ytterligare vittnesbörd om den rangplats han intar bland svenska »diktare och drömmare». Som novellist fortsatte han med en samling Rokokonoveller, vilka blivit särskilt berömda för sin trogna tidsfärg, och berättelsen Magistrarna i Österås, en skildring från en liten mälarstad.

Levertin var en vemodsfull lyriker, som gärna valde bibliska eller medeltida ämnen för sin diktning. Med förkärlek besjöng han människosjälens aldrig tillfredsställda längtan efter det oändliga, kärlekens slitningar, visdomens fåfänglighet och dödens visshet. Hans vers är klangfull med regelbunden rytm och innehållsrika, välljudande rimord.

Levertin utövade även en betydande värksamhet som litteraturhistoriker och var sin tids mest inflytelserike kritiker. Själv utgav han flera briljanta essaysamlingar (Diktare och drömmare, Svenska gestalter m. fl.), och efter hans död har i hans Samlade skrifter, vilka utkommit i tjugufyra band, intagits allt det värdefulla han som granskare och kritiker offentliggjort i tidningspressen.

Som litteraturhistoriker var Levertin vårt lands främste kännare av det gustavianska tidevarvet och som vitter essayist tvivelsutan den ypperste vi ägt efter Atterbom.

Tor Hedberg (född 1862) skrev i sin ungdom realistiska berättelser (Johannes Karr, Skisser och berättelser, På Torpa gård m. fl.) med dyster värklighetsskildring men har i sina senare arbeten visat påvärkan från de modärna strömningarna i litteraturen. Hälst synes han teckna dunkla, svårtydda karaktärer. Så har han i berättelsen Judas (som han sedan dramatiserat) sökt förklara, varför Judas Iskariot förrådde Kristus. Hedberg, vilken även utgivit några samlingar Dikter, har emellertid vunnit sin största berömmelse som författare för teatern och är näst Strindberg vårt lands förnämste dramatiker. Av hans sceniska värk må nämnas det kvicka lustspelet Guld och gröna skogar, vari han ger bilder från affärsvärlden, samt tragedierna Johan Ulfstjerna, ett politiskt sorgespel med ämnet hämtat från de senare årens frihetskamp i Finland, det dystra dramat Mikael samt herrgårdskomedien På Borga gård. Hedberg har även värkat som konst- och litteraturkritiker.

Selma Lagerlöf (född 1858 på Mårbacka i Värmland) blev redan genom sitt förstlingsarbete, Gösta Berlings saga, en över hela vårt land känd personlighet, och hennes följande böcker ha fört hennes namn långt utanför fäderneslandets gränser. Gösta Berlings saga innehåller en rad fantasifyllda berättelser från det gamla Värmland, skildrande livet på en bruksegendom under 1820-talet. Händelserna äro förlagda till de vackra stränderna av »Lövens långa sjö» (Fryken). Sedermera har Selma Lagerlöf utgivit berättelsesamlingen Osynliga länkar och den stora romanen Antikrists mirakler, i vilken hon skildrar sicilianskt folkliv, samt den lilla fina berättelsen En herrgårdssägen. Sin största berömmelse har hon likväl vunnit genom dubbelromanen Jerusalem, vari hon förtäljer bondesläkten Ingmarssons öden hemma i fädernebygden och i österlandet. Förra delen, I Dalarna, betecknar höjdpunkten av Selma Lagerlöfs författarskap; senare delen, I det heliga landet, är i det hela svagare. Jerusalem offentliggjordes efter en av författarinnan företagen resa till Palestina, och en frukt av denna färd är även en samling vackra Kristuslegender. Läseboken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverge innehåller en i sagans form given skildring av vårt lands natur och folk, och med detta arbete har Selma Lagerlöf givit Sverges barn en läsebok, vars like något annat lands litteratur näppeligen har att uppvisa. Av Selma Lagerlöfs övriga berättelser från senare år anknyter sig romanen Liljecronas hem till förstlingsarbetet Gösta Berlings saga och skildrar liksom detta svenskt herrgårds- och prästgårdsliv vid förra seklets början. Hennes sista stora värk, Kejsarn av Portugallien, är en bok om faderskärleken med ämne från allmogens liv och tillhör det bästa författarinnan åstadkommit. Till hennes senare alstring höra också En saga om en saga, Körkarlen, Troll och människor.

Selma Lagerlöf äger en utomordentlig berättarförmåga, och språket i hennes böcker är ett slags sagostil, påminnande om Almquists, den norske skalden Björnsons och den danske sagoberättaren Hans Kristian Andersens.

Utan tvivel är Selma Lagerlöf den svenska författare, som erövrat den största läsekretsen. De flesta av hennes skrifter ha nämligen blivit översatta till så gott som alla europeiska språk. År 1909 tilldelades hon nobelpriset i litteratur, den första svensk som erhållit detta. År 1914 invaldes hon i Svenska akademien, där före henne ingen kvinna varit ledamot.

Gustav Fröding föddes på Alsters bruk i närheten av Karlstad 1860, och var således även han ett värmlandsbarn. Sina första dikter offentliggjorde han i Karlstadstidningen, i vilken han under några år var medarbetare. Samtidigt med Gösta Berlings saga utkom Frödings första diktsamling, Gitarr och dragharmonika, innehållande dels vemodiga, dels humoristiska och uppsluppet glada »låtar», vilka genast förskaffade honom en beundrande läsekrets. Det vemodsfulla draget i Frödings karaktär framträdde ännu mera i de följande samlingarna, Nya dikter samt Stänk och flikar, med vilken sistnämnda hans konstnärskap nådde sin höjdpunkt. Ett par små häften Räggler och paschaser innehålla blandad vers och prosa, mest på värmländskt bygdemål. En svår sjukdom bröt i slutet av 1890-talet Frödings kraft, och förutom ett par smärre dikthäften (Nytt och gammalt, Gralstänk) utgav han efter denna tid ej några nya arbeten förrän kort före sin död, då han överraskade samtiden med en Efterskörd, som dock till största delen innehåller dikter och smärre prosastycken från tidigare år. Efter hans död ha utkommit två band Efterlämnade skrifter, vilka så gott som allesammans förskriva sig från hans yngre dagar, under det att dikterna i den ävenledes efter hans död utgivna samlingen Rekonvalescentia samtliga äro tillkomna under skaldens senare levnadsår.

Det som i början mest slog an hos Fröding, var den humoristiska tonen i de värmländska folklivsbilderna och skildringarna ur småstadslivet. Han ansågs först vara företrädesvis livsglädjens sångare, ty de vemodsfyllda dikterna i Gitarr och dragharmonika blevo en tid jämförelsevis mindre beaktade.

I herraväldet över den bundna formen är Fröding den främste i hela vår litteratur. Hans rytm är den mest mångsidiga någon svensk författare ägt. Med många nya ord och versformer har han riktat vårt modersmål. Ordföljden i hans dikter närmar sig ofta vardagsprosans. Av äldre diktare är det endast F. A. Dahlgren, som äger ett med Fröding besläktat kynne.

Flera av Frödings dikter ha blivit tonsatta och sjungas allmänt (»Jag ville, jag vore», Ingalill, Vallarelåt, »E fin vise», Tre trallande jäntor m. fl.).

Att Fröding var en hela folkets diktare i högre grad än någon annan svensk lyriker, därom vittnar den framgång hans Samlade skrifter vunnit, i det de blivit spridda till snart sagt varje svenskt hem. Sörjd av hela vårt folk avled Fröding den 8 februari 1911.

Per Hallström (född 1866) framträdde först med ett häfte dikter, Lyrik och fantasier, som längre fram följdes av ännu en samling, Skogslandet, i vilken han behandlar norrländska folksägner och norrländskt folkliv. Som dramatiker har han vunnit uppmärksamhet genom bl. a. sagodramat Greven av Antwerpen och lustspelen En veneziansk komedi samt Erotikon. Det sistnämnda är en tendensdikt, riktad mot en del av den modärna litteraturen.

Hallström har dock vunnit sin egentliga berömmelse som berättare. I den kortare novellen har han funnit sitt rätta uttrycksmedel, och några av hans berättelser (I blå skogen, Den stumma m. fl.) tillhöra den svenska novellistikens yppersta alster. Redan de första samlingarna, Vilsna fåglar, Purpur och Briljantsmycket, visade hans överlägsna berättarförmåga. I Thanatos och De fyra elementerna har han med stor och allvarlig konst tecknat lidandet, döden och skuldkänslan, och högre än i dessa böcker har hans författarskap aldrig nått. Bland hans större berättelser må nämnas den vemodiga kärlekshistorien En gammal historia med motiv från en svensk småstad på 1820-talet och norrlandsromanen Döda fallet, en skildring av händelserna vid Ragundasjöns utgrävning i slutet av adertonde seklet. Under senare år har hans vittra alstring varit mera sparsam (Nya noveller). Hans senaste värk utgöres av en samling litterära essayer (Levande dikt) och en levnadsteckning över Talis Qvalis.

Hallström väljer sina ämnen från både forntid och nutid, från skilda länder och folk. Oftast äga hans värk ett vemodigt innehåll; lidandet och döden har han tecknat som kanske ingen annan i vår litteratur. Samhällets urspårade, de vanlottade och värnlösa skildrar han med varm känsla och djup förståelse.

Erik Axel Karlfeldt (född 1864, Svenska akademiens ständige sekreterare) har i flera samlingar dikter (Vildmarks- och kärleksvisor, Fridolins poesi, Flora och Pomona samt Några dikter) besjungit Dalarnas natur och folkliv. Karlfeldt har trots väsentliga olikheter åtskilliga beröringspunkter med Fröding. Liksom denne är han humorist och stämningsdiktare samt hämtar ofta motiven från allmogelivet. Den av Karlfeldt skapade figuren Fridolin är en studerad karl av bondestam, som efter att ha prövat stadslivet återvänt till fädernas värv, och hos honom återfinnes det väsentliga i dalkarlslynnet. Karlfeldt besjunger gärna naturen, kärleken och livsglädjen. Hans rytmer äro ytterst klang- och taktfulla samt rika på rim, men han är ej så nydanande som Fröding. Han har ett omfattande och egenartat ordförråd, delvis hämtat ur hembygdens folkspråk, bondepraktikan, en gammal bibelöversättning och äldre svensk diktning. Många av Karlfeldts sånger ha blivit tonsatta, såsom de ofta sjungna Dalmarschen (»Marschen går till Tuna»), En spelmansvisa m. fl.

Karl-Erik Forsslund (född 1872) är landsbygds- och dalaskald liksom Karlfeldt men dock honom mycket olik. Med stor bildrikedom och varm känsla har han skildrat sin hembygds, bärgslagens, natur i dess olika stämningar. Flera av hans böcker (Storgården, Göran Delling, Hemma igen m. fl.) innehålla skarpa anfall på stadslivet under framhållande av livet på landet såsom det enda sunda. I berättelsesamlingarna Djur, Skogssagor och djurskisser samt Vingar visar Forsslund sig vara en skarp iakttagare av djurens liv i skog och mark, vilket han tecknat målande och stämningsfullt. Som social diktare framträdde han i Arbetare, en lyrisk skildring av olika yrken, vilken efterföljts av flera andra diktsamlingar (Till fjälls, Daldikter och vandringsvisor m. fl.). Forsslunds äldre dikter äro inflätade mellan prosaskildringarna i de tre böckerna Jungfru-Jan, Storgården och Storgårdsblomster.

Genom sina skrifter Hembygdsvård och Fridlysta vildmarker har Forsslund kraftigt främjat den rörelse, som under senare år uppstått för att tillvarataga och bevara de rester vilka ännu finnas kvar av gamla allmogebyggnader och andra kulturföremål, samt för att från vandalisering rädda vårt lands naturskönaste trakter.

Pelle Molin (född 1864) har i sina efterlämnade skrifter, Ådalens poesi, givit ypperliga skildringar av Norrlands natur och folkliv. Av hans berättelser må nämnas den vackra Historien om Gunnel, den målande En ringdans medan mor väntar och den humoristiska Senjens storbjörn.

Molins berättelser utmärkas av en utomordentlig poetisk finhet, förenad med en skarp realism i skildringen av allmogelivet och djurvärlden. Naturen målar han trolskt och stämningsfullt i en stil, som stundom påminner om Selma Lagerlöfs och Björnsons men likväl är självständig.

De sista åren av sitt av fattigdom och försakelse fyllda liv framlevde han i nordliga Norges kusttrakter, där han avled i Bodö 1896.

Med Pelle Molin som förebild har sedan en mängd norrlandsskildrare framträtt, men ingen av dem har ens tillnärmelsevis ägt hans förmåga att teckna ödemarksbygdens säregna natur och liv.

Sofie Elkan (född 1853) har med mycken framgång ägnat sig åt historisk romandiktning och i några större tidsskildringar från slutet av 1700- och början av 1800-talet med trogen tidsfärg tecknat flera av det adertonde seklets mera bemärkta personer. Så har hon i romanen John Hall givit en förträfflig skildring av en mycket bekant miljonär, vilken slutade sitt liv som tiggare, och den med stort bifall mottagna boken Konungen, ett mellanting av historia och roman, innehåller en sympatisk, vemodsfylld och gripande teckning av Gustav IV Adolfs olycksöde. I sitt senaste värk, Anckarström, söker Sofie Elkan förklara, varför den bekante konungamördaren kom att begå sin hemska gärning.

Gustav Janson (född 1866, död 1913) utgav i ungdomen kustromanen En uppkomling, i vilken han skildrar en frireligiös predikants bravader i ett litet skärgårdssamhälle. Mera bemärkt blev han dock först genom robinsonaden[44] Paradiset, som längre fram följdes av en fortsättning, De första människorna. Stort beröm förvärvade han genom Abrahams offer, en roman om boerkriget, i vilken den modärna krigföringens fasor och ohyggligheter skildras med en realism som värkar upprörande. Därefter utgav han förutom smärre berättelser den historiska äventyrsromanen Nils Dobblare, som har händelserna förlagda till 1500-talets östersjöprovinser, och äktenskapshistorien Det gamla huset med skildringar från Stockholm på 1870-talet. En del av samtidens missförhållanden behandlar han i den mörka nutidsberättelsen Förlorade söner, och skärgårdsfolkets mödosamma liv tecknar han i de präktiga böckerna Ön och Hårda tag. I den till Attilas dagar förlagda historiska berättelsen Faran har Janson återvänt till krigsskildringen, under det arbetarromanen I mörkret behandlar nutidsförhållanden och skildrar en gruvolyckas fasor med en styrka som erinrar om Zola. Äventyrsromanen Affären Costa Negra är en fantastisk och spännande berättelse med händelserna förlagda till Centralamerika. Berättelsesamlingen Lögnerna är en ny teckning från kriget och står som sådan i jämnhöjd med Abrahams offer. Till Jansons bästa värk hör också den efter författarens död utkomna novellsamlingen Segrare, en samling berättelser från skilda tidevarv.

Janson skildrar gärna upprörda tider och förhållanden, och hans livliga framställningssätt samt val av aktuella[45] och spännande ämnen ha gjort honom till en av de mest lästa av våra dagars svenska författare.

Hjalmar Söderberg (född 1869) har i en rad noveller (Historietter, Främlingarna, Det mörknar över vägen m. fl.), romaner och skådespel (Gertrud) visat sig vara en överlägsen skildrare av nutida stockholmsliv. Högst av hans värk står den av en stark vemodsstämning präglade romanen Martin Bircks ungdom, i vilken han med utsökt konst skildrar en ung mans bittra erfarenheter av livet, hans svårighet att finna sig till rätta i den modärna tiden. Alla Hjalmar Söderbergs böcker bära prägel av sin författares stora skepsis,[46] hans tvivel på, att det som händer och sker här i världen egentligen har något att betyda. Som konstnär erinrar Hjalmar Söderberg närmast om den franske författaren Anatole France, vilkens romaner han tolkat på svenska. I stilistiskt[47] hänseende hör Söderbergs prosa till den renaste och mest välklingande i hela vår vitterhet, och med skäl har det blivit sagt om honom, att han aldrig lämnar från sig något halvfärdigt värk.

Bo Bergman (född 1869) har offentliggjort några samlingar lyriska dikter (Marionetterna, En människa, Elden) och noveller (Drömmen, Skeppet). Företrädesvis hämtar han sina ämnen från livet i storstaden och tecknar helst dess gråstämning. Bo Bergman är tvivelsutan den svenska litteraturens störste pessimist.[48] Framgångsrikt skildrar han livets köld och tomhet, men i ljusare stämning har han även sjungit betagande vackra sånger om kärleken, hemmet och barnet.

I novellerna äro motiven ofta hämtade från de förolyckades och eländas värld. En stark ensamhetskänsla förnimmes i de flesta. I den senare berättelsesamlingen tima en del av händelserna ute i obygden.

I likhet med den honom i litterärt hänseende närstående Hjalmar Söderberg utsläpper Bo Bergman aldrig något underlägset eller halvfärdigt arbete. Det mesta av hans lyrik och flera av hans noveller intaga därför en rangplats i vår litteratur. Hans prosa tillhör den mest kräsna och ordknappa i vår vitterhet. Som lyriker når han om möjligt ännu högre. Bo Bergmans vers är alltid ledig och lättflytande samt vanligen regelbunden och rimmad. Granna ord brukar han icke men väl utsökt vackra naturbilder och bilder från herdedikten och antiken. Inflytande från Snoilsky och Heidenstam torde kunna spåras hos Bergman, men mest erinrar han om den tyske skalden Henrik Heine.

Henning Berger (född 1872), vilken vann uppmärksamhet redan med sin debutbok, Där ute, en samling präktiga berättelser ur svensk-amerikanarnas liv. Denna följdes snart av den gripande och medryckande chicagonovellen Ysaïl. Efter flera samlingar smärre berättelser, bland vilka märkas många små mästerliga teckningar ur stockholmslivet, utgav Berger sitt omfångsrikaste värk, tre stora romaner, vari han skildrar en ung drömmares utvecklingshistoria. Första delen, Drömlandet, är en berättelse från Stockholm i slutet av 1880-talet, den följande, Bendel & Co, har händelserna förlagda till våra dagars Chicago, och tredje delen, Fata morgana, är en bild ur de senaste årens svenska affärsliv. Bergers senaste alstring utgöres huvudsakligen av mindre noveller och berättelser (Livets blommor, Ur larmet, Hörnfeldt). Högst av dessa står berättelsesamlingen Livets blommor, måhända det mest betydande arbete Berger hittills skapat. Samlingen innehåller fyra berättelser från olika åldrar, av vilka isynnerhet den första (Anemone) och den sista (Vintergröna) med sin vemodsmättade stämning äro av särskilt stark värkan. Han hämtar för övrigt gärna sina motiv ur nutidslivet (Gulaschbaronerna m. fl. arbeten).

Berger äger en utomordentlig förmåga att fotografiskt teckna det pulserande livet i storstäderna. Hans amerikaskildringar stå i det hänseendet synnerligen högt. Invandrarnas oerhörda mödor och ansträngningar för att slå sig fram i den nya världen har han framhållit mera målande och övertygande än någon annan svensk författare.

Karl Gustav Ossiannilsson (född 1875) debuterade med ett häfte dikter, Masker, i vilka han med ungdomlig hänförelse och hänsynslös kraft red till storms mot tidens vekhet och försoffning, mot det han ansåg orätt och förvänt. Samma käckhet och friska humör prägla även hans följande diktböcker (Hedningar, Örnar, Svart och vitt, Orkester, Flygskeppet, Lärkan, Hemmet och hemlandet, Tidsdikter), av vilka de senaste dock även innehålla många dikter med vekare och innerligare tonfall. Sina ämnen hämtar Ossiannilsson vanligen från svunna större tider och från större land än vårt, såsom från den grekiska och romerska forntiden, från revolutionens och Napoleons Frankrike och från vår tids engelska och amerikanska värld, men han har även skrivit ståtliga fosterlandssånger och bedårande vackra dikter om hemmet och kärleken till maka och barn.

Efter ett par mindre uppmärksammade novellböcker med historiska motiv har Ossiannilsson utsänt tre stora romaner, i vilka han skarpt kritiserat hela det modärna samhället, särskilt industrisamhället och dess försummelser och partiskhet mot de kroppsarbetande och fattigare klasserna samt visat de följder sådana försummelser medföra. I den första av dessa romaner, Barbarskogen, skildrar han arbetarnas lott, »deras liv i fabriker, vid hamnar, på hav, deras risker i arbetet till liv, lem och hälsa, deras hemliv och hemlöshet, deras bostäders fattigdom, snusk och hälsofaror, deras hänsynslösa utnyttjning och hänsynslösa avskedande, när de inte längre behövas eller äro till lags», men han riktar även däri skarpa angrepp mot den modärna arbetarrörelsen. Den andra av berättelserna, Slätten, innehåller ett galleri utmärkt tecknade typer från landsbygden och visar, hur stor brutaliteten kan vara hos de maktägande i samhället. Seriens tredje bok, Havet, skildrar 1909 års storstrejk och är på samma gång en teckning ur det modärna affärslivet. Av Ossiannilssons övriga prosavärk är Prästgården en idyllisk julberättelse, som ger bilder ur livet i vardagslag och helgdagsstämning i en prästgård på landet. I den stora romanen Ödets man berättar han om sitt eget liv under barn- och ungdomsåren fram till mannaåldern. Skildringarna från skolpojkslivet och studentlivet i Lund äro det värdefullaste i denna bok. Högre i konstnärligt hänseende står romanen Lille Benjamin, en ny prästgårdsidyll med flera utmärkt tecknade karaktärer. Av Ossiannilssons övriga rika alstring må nämnas de käcka ungdomsböckerna Kung Karl den unge hjälte samt Gustavus Adolphus Magnus.

Ossiannilsson har även försökt sig som dramatiker men har som sådan ej vunnit samma framgång som på diktens övriga områden (det indiska skådespelet Tigerhuden, dramat Jörgen Kock, läsdramat Fågel Fenix m. fl.).

På svenska har Ossiannilsson tolkat några av den engelska poesiens förnämsta värk (Pippa går förbi av Browning och Atalanta i Kalydon av Swinburne). Bland engelska skalder (Kipling) finner man ock förebilderna till hans egen diktning.

Ehuru Ossiannilssons prosa utmärkes av en stilens kraft och rikedom, som icke är så alldeles vanlig, är det likväl i den bundna formen han når högst. Hans vers är fast och regelbunden med livfulla, ofta nya, krävande rytmer och svår, konstfull rimflätning. Gärna upprepar han ord, rader och strofer samt använder ståtliga, fylligt böljande ord. Allt detta har gjort Ossiannilsson till den näst Fröding och Karlfeldt mest läste av det senaste halvseklets svenska lyriker.

Bertel Gripenberg (född 1878) intar den mest bemärkta platsen bland det yngre Finlands svenskspråkiga skalder. Han debuterade med ett häfte Dikter, vilket sedan följts av samlingarna Vida vägar, Gallergrinden, Rosenstaden, Aftnar i Tavastland m. fl.

Gripenberg är i synnerhet en känslolivets hängivne sångare. Kärleksdikten intager ett betydande rum i hans alstring, och den sinnliga njutningen har han besjungit i glansfulla strofer, men även ångern och svårmodet höra hemma i hans dikt. Av finsk natur har han givit vackra bilder, och han har sjungit käcka stridssånger för det svenska språkets och den svenska odlingens bevarande i Finland. Av nutida svenskspråkiga diktare är Gripenberg en av de största formella begåvningarna, och han behärskar de mest krävande versformer. Sedan Snoilskys dagar torde ingen på svenskt tungomål skrivit så klingande sonetter som Gripenberg.

Lyriker är även Oskar Stjerne (född 1873), vilken debuterade med ett litet häfte Visor och vers, humoristiska och hållna i folklig ton samt med tydliga spår av Fröding som förebild. I samma riktning gick den följande samlingen Sol och snö, som dock är allvarligare med vackra naturstämningar, sagomotiv och kärleksdikter. Om hemmet och hemkänslan har han vackert sjungit i Sångerna om hemmet, och i Hemfolk och hemlåt har han liksom i den första diktsamlingen på värmländskt allmogespråk givit både känsliga och humoristiska bilder ur hemprovinsens folkliv.

Icke blott Stjernes diktning utan även hans levnadslopp erinrar om hans store landsman och förebild Fröding. Liksom denne arbetade han flera år i Karlstadstidningen, och liksom Fröding blev han en av sjukdom i förtid bruten man, varigenom hans litterära alstring upphörde, säkerligen innan han hunnit giva sitt bästa. Stjernes vers är välljudande, rimmad och regelbunden, rytmen mjuk och harmonisk, ordval och bildspråk vackra men utan några större säregenheter.

Ernst Didring (född 1868) den mest bemärkte. Han debuterade med skådespelet Midnattssol, en bild ur lapparnas liv, vilket efterföljts av dramerna Två konungar, Högt spel, Jefta m. fl. Didrings skådespel äro dramatiskt spännande med värkningsfulla och måleriska situationer samt ledig dialog.[49] Även som berättare har Didring skaffat sig ett berömt namn. Förutom novellsamlingar (Trälar, Kronans kaka m. fl.) har han utgivit den präktiga romanen Malm, i vars förra del han skildrar de oerhörda mödor och offer, som byggandet av järnvägen genom övre Norrland krävt, och i den senare ger han en vederhäftig teckning av livet i gruvsamhällena därstädes.

Av våra dagars yngre, mera bemärkta författare må vidare nämnas de båda skånska lyrikerna Vilhelm Ekelund (född 1880) och Anders Österling (född 1882).

Av dessa båda har den förstnämnde med Ola Hansson till förebild odlat den fria, orimmade versen och i flera samlingar dikter (Elegier, In candidum, Havets stjärna m. fl.) givit uttryck för sitt eget känsloliv och besjungit hemprovinsens natur vackert och stämningsfullt. Ekelund är även en betydande essayist (Båge och lyra, Böcker och vandringar, Nordiskt och klassiskt m. fl.).

Österling har i dels högstämda hymner (Preludier, Hälsningar m. fl. samlingar), dels enklare visor (Årets visor m. fl.) lovsjungit livets skönhet, människosjälens förhoppningar, naturens och årstidernas växlingar. Österling har även på ett synnerligen lyckligt sätt till svenska översatt flera av den europeiska litteraturens poetiska mästervärk (Fränder och främlingar).

Sven Lidman (född 1882), vilken i sin pompösa[50] vers gärna hämtade motiven från antiken (Källorna m. fl. samlingar). På senare tid har han emellertid övergått till den bredare prosaskildringen och i en stor romanserie (Stensborg, Ture Gabriel Silfverstååhl, Köpmän och krigare, Tvedräktens barn m. fl.) tecknat bilder ur en svensk adelsätts utvecklingshistoria.

Gustav Ullman (född 1881) har i några dikthäften (Västkust, Caprifol, Sångarbikt, Ur livets visor m. fl.) kraftigt och målande besjungit Hallands karga natur. I den utmärkta novellsamlingen Präster har han skildrat den svenske prästen, sådan typen utvecklat sig på västkusten.

Sigfrid Siwertz (född 1882) i den präktiga berättelsesamlingen De gamla, och en icke mindre vederhäftig teckning av ungdomens själsliv har han givit i den humoristiska boken Mälarpirater, i vilken han skildrar några ynglingars härjningståg i båt runt mälarstränderna. Romanen En flanör är en tankeväckande berättelse ur livet i våra dagars Stockholm, och hans senaste värk, Eldens återsken, har inspirerats av det stora världskriget.

Ludvig Nordström (född 1882), vilken började som lyriker, men som vunnit sin berömmelse genom sina skildringar av norrländskt fiskarliv (Fiskare, Bottenhavsfiskare). I sina övriga böcker (Borgare, Herrar, Idyller från Öbacka m. fl.) har han givit ett galleri dråpligt tecknade figurer från en liten norrlandsstad. Högst har han måhända nått i historierna om Tomas Lack, i vilka Nordström visar sig vara en barnpsykolog[51] av rang.

Olov Högberg (född 1855) har i sina kulturhistoriska romaner (Den stora vreden, Fribytare, Baggbölingar, Utbölingar) skildrat dels livet i Ångermanälvens dalgång under storhetstidens senare år och dels givit bilder ur den svenska skogsskövlingens historia.

Hjalmar Bergman (född 1884) som i en rad delvis mycket fantastiska skildringar, vilka stundom erinra om Gösta Berlings saga, tecknat ett galleri originella figurer från bruk och herrgårdar i bärgslagen (Hans nåds testamente, Lœwenhistorier, Komedier i bärgslagen, Dansen på Frötjärn, Knutsmässo marknad m. fl.).

Martin Koch (född 1882), vilken utgivit dels vederhäftiga berättelser ur industriarbetarnas liv och dels tecknat bilder ur förbrytarvärlden på ett sätt, som för tanken hän till den ryske författaren Fedor Dostojewski. Koch gjorde sig först bemärkt genom den sorgmodiga lilla berättelsen Ellen. Denna följdes snart av den präktiga romanen Arbetare, tvivelsutan jämte Barbarskogen den bästa skönlitterära skildring vi äga av den modärna arbetarrörelsen. Det stora värket Timmerdalen innehåller en på historiska urkunder grundad berättelse om den stora sågvärksstrejken i sundsvallstrakten 1879. »Det är en stark, våldsam, stundom förfärande berättelse om en oerhörd skövling ej blott av skog men framför allt av människoliv och människokraft.»

Albert Engström (född 1869), mest känd genom sin tidning Strix. Sedan många år bosatt i Stockholms skärgård har Engström därunder i grund studerat och lärt känna skärgårdsbon, som han icke blott i bild utan även i ord tecknat bättre och vederhäftigare än någon annan svensk författare efter Strindberg. Sina skärgårdsberättelser jämte andra skildringar har han samlat i flera små böcker (En bok, En bok till, Genom mina guldbågade glasögon, Kryss och landkänning, Bläck och saltvatten, Hemma och på luffen m. fl.). Engström är även en humoristisk reseskildrare, såsom i boken Åt Häcklefjäll, i vilken han redogör för en islandsfärd.

Jane Gernandt-Claines (född 1862) böcker innehålla färgrika bilder från utom Europa belägna länder (I pagodernas land, När sjön går hög).

Vår tids kvinna, särskilt kvinnan i de övre samhällslagren, har fått sin skildrare i

Marika Stjernstedt (född 1875). Av hennes böcker ha i synnerhet novellen Gena, romanserien Vägarna och berättelsen Alma Wittfogels rykte vunnit erkännande.

Anna-Lena Elgström (född 1884) ofta sina motiv. Kraftigt och målande har hon tecknat bilder från de urspårades och eländas värld, ofta från de allra djupast sjunknas (Gäster och främlingar, Fattigfolk) och hennes berättelser erinra ganska mycket om den ryske författaren Maksim Gorkis böcker. I sitt senaste värk (Stjärnan, vars namn är malört) har hon mestadels hämtat motiven från Italien.

Ellen Key (född 1849) vilken började som litteraturhistorisk författare med några förträffliga teckningar av Ernst Ahlgrens, Anne-Charlotte Lefflers och Almquists livsgärning. Det är emellertid som tänkare och författare i religiösa, filosofiska och sociala frågor Ellen Key vunnit berömmelse och förvärvat sig en stor läsekrets, företrädesvis i utlandet. Bland hennes arbeten märkas föredraget Missbrukad kvinnokraft, i vilket hon vänder sig mot överdrifter i den modärna kvinnorörelsen, och Barnets århundrade, vari hon framlägger sina tankar i uppfostringsfrågor. De stora värken Tankebilder och Livslinjer innehålla Ellen Keys livs- och världsåskådning, hennes åsikter om kärleken och äktenskapet, om religionen och om samhället.

En allvarlig övertygelse och en varm människokärlek prägla alla Ellen Keys böcker, vilka alltid föranlett livliga meningsutbyten och oftast mött mycken motsägelse. De äro skrivna i en bildrik och medryckande stil. Sin högsta värkan når Ellen Key dock i det muntliga föredraget. Hennes böcker ha på främmande språk, särskilt tyska, utgått i stora upplagor, och Ellen Key är i närvarande stund ett av den svenska litteraturens ryktbaraste namn.

Den ökade folkbildningen har medfört, att läslusten hos vårt folk tilltagit, och för att tillfredsställa denna ha på många ställen folkbibliotek blivit inrättade. Dessa understödjas av stat och kommun. Dessutom ha skönlitteraturens förnämsta alster genom utgivandet av prisbilliga upplagor gjorts tillgängliga för en större allmänhet.

Våra dagars mest spridda lektyr är emellertid tidningarna, som numera trängt fram till såväl kojan som palatset, och som utöva ett stort inflytande på folket.

[47] Stilistisk = som har avseende på skrivsättet; som tillhör ett gott skrivsätt.

[48] Pessimism = åsikten, att världen över huvud taget är ond och livet utan värde; böjelse att se allt i mörk dager.

PERSONREGISTER.

Adlerbeth, J., 50
Afzelius, A. A., 52
Agard, K. A., 41
Agrell, Alfhild, 85
Ahlgren, Ernst, se Benedictsson.
Ahrenberg, J. J., 85
Almquist, K. J. L., 57, 66, 76, 91
Alströmer, J., 27
Andersen, H. K., 91
Andræ, L., 14
Angered-Strandberg, Hilma, 85
Arrhenius, J., 23
Atterbom, P. D. A., 41, 46, 89

Bellman, K. M., 22, 24, 34, 49
Benedictsson, Viktoria, 78
Berger, H., 98
Bergman, B., 97
Bergman, Hj., 105
Bergman, T., 28
Berzelius. J. J., 41
Beskow, B. v., 53
Birgitta, 9
Björck, E., 73
Björnson, Bj., 73, 91, 95
Blanche, A., 65
Bondeson, A., 79
Boström, K. J., 57
Brandes, G., 73
Braun, V. v., 63
Bremer, Fredrika, 63
Browning, R., 101
Byron, G. G., 63
Bååth, A. U., 77
Bäckström, E., 72
Böttiger, K. V., 62

Calderon de la Barca, 41
Carlén, se Flygare-Carlén.
Cervantes Saavedra, M. de, 41
Columbus, S., 21, 22
Corneille, P., 28
Creutz, G. F., 31
Crusenstolpe, M. J., 68

Dahlgren, F. A., 65, 92
Dahlgren, K. F., 49
Dahlstierna, G., 24
Dalin, O. v., 28, 29
Dante Alighieri, 41
De la Gardie, M. G., 21
Didring, E., 102
Dostojewski, F., 106

Edgren-Leffler, Anne-Charlotte, 76
Ekelund, V., 102
Elgström, Anna-Lena, 107
Elkan, Sofie, 95
Engström, A., 106
Eurelius, se Dahlstierna.

Fahlcrantz, K. E., 56
Fallström, D., 84
Fjalar, se Östergren.
Flygare-Carlén, Emelie, 64
Forsslund, K.-E., 94
France, Anatole, 97
Franzén, F. M., 41
Frese, J., 25
Fries, E., 41, 57
Frode, Are, 6
Fryxell, A., 57, 67
Fröding G., 87, 91, 93, 101, 102

Geijer, E. G., 41, 50, 57
Geijerstam, G. af, 80
Gernandt-Claine, Jane, 106
Gjörwell, K. K., 57
Goethe, J. W. v., 41, 70
Gorki, M., 107
Grafström, A. A., 50
Gripenberg, B., 101
Gustav III, 33
Gyllenborg, G. F., 31

Hallström, P., 92
Hammarsköld, L., 41, 48
Hansson, O., 81, 102
Hedberg, F., 71
Hedberg, T., 89
Hedlund, S. A., 69
Hedenstierna, A., 79
Heidenstam, V. v., 86, 98
Heine, H., 98
Hierta, L. J., 68
Hjärne, U., 18
Hugo, V. M., 73
Högberg, O., 104
Höpken, A. v., 27

Karlfeldt, E. A., 93, 94, 101
Kellgren, J. H., 33, 36
Key, Ellen, 107
Kipling, R., 101
Koch, M., 105

Lafontaine, J. de, 25
Lagerbring, S., 28, 32
Lagerlöf, Selma, 89, 95
Lagerlöf, P., 23
Leffler, se Edgren-Leffler.
Lenngren, Anna Maria, 37
Leopold, K. G. av, 37, 47
Levertin, O., 88
Lidman, S., 103
Lidner, B., 39
Ling, P. H., 52
Linné, K. T., 27, 28, 32
Lovisa Ulrika, 27
Lucidor, se Johansson.
Lundegård, A., 78, 83

Malmström, B. E., 62
Mattias, 10
Melin, K. A., 83
Messenius, J., 13, 16
Molière, 28
Molin, P., 95

Nicander, K. A., 55
Nilsson, S., 41
Nordenflycht, Hedvig Ch., 30
Nordensvan, G., 85
Nordström, L., 104

Odel, A., 31
Oehlenschläger, A., 46
Olai, E., 11
Onkel Adam, se Wetterbergh.
Orvar Odd, se Sturzen-Becker.
Ossiannilsson, K. G., 99
Oxenstierna, J. G., 37

Palmblad, V. F., 49
Pederson, B., 9
Peringskiöld, J., 18
Petri, L., 15
Petri, O., 13, 14
Polhem, K., 18

Racine, J., 28
Retzius, A., 57
Reuterholm, G. A., 33
Roos, Matilda, 85
Rosenhane, G., 21
Rousseau, J. J., 33
Rudbeck, O., d. ä., 18, 25
Rudbeckius, J., 16
Runeberg, J. L., 60
Runius, J., 24
Rydberg, V., 5, 69
Rydqvist, J. E., 57
Rääf, L. F., 53

Schartau, H., 41
Scheele, K. V. v., 28
Schlegel, Bröderna A. W. och F., 41
Schiller, F. v., 41
Scott, W., 71
Sehlstedt, E., 63
Shakspere, W., 41, 76
Sigurd, se Hedenstierna.
Siwertz, S., 104
Sjöberg, E., 54
Skallegrimsson, Egil, 5,6
Skogekär Bergbo, se Rosenhane.
Snoilsky, K., 72, 98, 101
Spegel, H., 23
Stagnelius, E. J., 53
Starbäck, K. G., 71
Stenhammar, V., 87
Stiernhielm, G., 18, 20
Stjerne, O., 102
Stjernstedt, Marika, 106
Strandberg, K. V. A., 62, 93
Strandberg, se Angered-Strandberg.
Strindberg, A., 74
Sturzen-Becker, O. P., 63
Sturlesson, Snorre, 6
Svart, P., 13
Svedberg, J., 23
Svedenborg, E., 28
Swinburne, 101
Söderberg, Hj., 97, 98

Talis Qvalis, se Strandberg.
Tasso, T., 41, 47
Tavaststjerna, K. A., 81
Tegel, E. G., 13
Tegnér, E., 4, 6, 41, 44, 47
Thorild, T., 39, 76
Tieck, L., 41
Tomas, 11
Topelius, S., 65, 66
Triewald, S. v., 25

Valerius, J. D., 56
Wallenberg, J., 32
Wallin, J. O., 41, 42
Wallmark, P. A., 47
Wennerberg, G., 65
Wetterberg, K. A., 65
Verelius, O., 18
Wieselgren, P., 49
Wikner, P., 73
Wirsén, K. D. av, 72
Vitalis, se Sjöberg.
Wivallius, L., 19
Voltaire, M. F., 33

Albert Bonniers förlag.

Ur Svenska Litteraturen
Läsebok för Folkskolan utgiven av Emil Rodhe, Per Thomée och Erik Zimmerdahl.

1.		Selma Lagerlöf. 60 öre.
2.		Verner v. Heidenstam. 50 öre.
3.	a	Viktor Rydberg (Lille Vigg). 30 öre
3.	b	Viktor Rydberg. 50 öre.
4.		Gustaf Fröding. 30 öre.
5.		Erik Axel Karlfeldt. 30 öre. (Wahlström & Widstrands förlag.)
6.		Pelle Molin. 25 öre. (Wahlström & Widstrands förlag.)

7.		Karl-Erik Forsslund. 45 öre. (Wahlström & Widstrands förlag.)
8.		August Strindberg. 75 öre.
9.		Gustaf af Geijerstam. 45 öre.
10.		Carl Snoilsky. 60 öre. (Hugo Gebers förlag.)
11.		Per Hallström. 35 öre.
12.		Oscar Levertin. 50 öre.
13.	a	Zak. Topelius. 1 kr.
13.	b	Zak. Topelius. 50 öre.
14.		Anna Maria Lenngren. 30 öre.
17.		Ernst Ahlgren. 40 öre.

Nyare Svenska författare
i upplagor för skolan.
Med förklaringar av Hugo Bergstedt.

VIKTOR RYDBERG, Romerska kejsare i marmor. 1 kr.
VERNER v. HEIDENSTAM, i urval. 1 kr.
AUGUST STRINDBERG, i urval. 1 kr.
C. J. L. ALMQVIST, Tre folklivsteckningar. 1 kr.

Moderna Svenska författare
utgivna i urval för skolan av Ruben G:son Berg.

Verner v. Heidenstam. 60 öre.
Axel Erik Karlfeldt. 60 öre. (Wahlström & Widstrands förlag.)

Selma Lagerlöf. 50 öre.
Gustaf Fröding. 40 öre.
August Strindberg. 60 öre.

Skrifter utgivna av modersmålslärarnes förening:

AUGUST STRINDBERG: Tre noveller ur Svenska öden och äventyr (Odlad frukt — En ovälkommen — Pal och Per) med förklaringar. 50 öre. — En litteraturvetenskaplig analys över dessa tre Strindbergs noveller av Fredrik Böök. 75 öre.

SVENSK LITTERATURHISTORIA

Förord till tredje upplagan.

Innehållsförteckning.

Inledning.

Forntiden
(-omkring 1200).

Medeltiden
(1200-1521).

Reformationstiden
(1521-1611).

Stormaktstiden
(1611-1718).

Frihetstiden
(1718-1772).

Gustavianska tiden
(1772-1809).

Det nya statsskickets tid.

Tiden 1809-1830.

Nyromantiska skolan.

Tiden 1830-1879.

Realismen
(1879-1890).

Nyidealismen
(tiden efter 1890).

PERSONREGISTER.

Inledning		1
Forntiden (-1200)		3
Medeltiden (1200-1521)		7
Reformationstiden (1521-1611)		13
Stormaktstiden (1611-1718)		17
Frihetstiden (1718-1772)		27
Gustavianska tiden (1772-1809)		33
Det nya statsskickets tid (1809-):
	Tiden 1809-1830	40
	Nyromantiska skolan	46
	Tiden 1830-1879	56
	Realismen (1879-1890)	73
	Nyidealismen (Tiden efter 1890)	85
Personregister		111

SVENSK LITTERATURHISTORIA

Förord till tredje upplagan.

Innehållsförteckning.

Inledning.

Forntiden (-omkring 1200).

Medeltiden (1200-1521).

Reformationstiden (1521-1611).

Stormaktstiden (1611-1718).

Frihetstiden (1718-1772).

Gustavianska tiden (1772-1809).

Det nya statsskickets tid.

Tiden 1809-1830.

Nyromantiska skolan.

Tiden 1830-1879.

Realismen (1879-1890).

Nyidealismen (tiden efter 1890).

PERSONREGISTER.

Forntiden
(-omkring 1200).

Medeltiden
(1200-1521).

Reformationstiden
(1521-1611).

Stormaktstiden
(1611-1718).

Frihetstiden
(1718-1772).

Gustavianska tiden
(1772-1809).

Realismen
(1879-1890).

Nyidealismen
(tiden efter 1890).